Jag vet inte hur många helt oplanerade dagar jag sett fram emot, sedan när dagen väl är där blir jag mest rastlös. Jag vill ha en snus, men när jag har haft den under läppen ett tag så ångrar jag mig ofta. Den rinner ju, och är det så gott egentligen? Åka tåg! Åh, så skönt och mysigt. Tid att läsa, fika, vila, titta på fina miljöer. Efter tio minuter har jag fikat klart, läsa klarar jag inte länge utan att somna och ute är det mörkt. Jag ser bara mig själv och fula SJ-säten. Framme snart? Gå en ensam långpromenad är en annan sak. Egentligen vill jag bara komma hem igen och dricka kaffe.
Det märkliga är att jag längtar efter dessa saker igen och igen. Inför varje ledig dag, innan varje snus. Jag måste ju tycka om det på något plan ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
intressanta iaktagelser baby! men jag kan faktiskt njuta under hela promenaden, och ibland av hela snusen, och av en hel tågresa (4,5 h, det du) det är oftast bara sista halvtimmen som känns låång.
känner absolut igen mig! hade såå sett fram emot just den tiden som är nu, mellan 12-19 dår jag inte behöver plugga eller ha nånting annat. Och nu är jag så fruktansvärt rastlös!! Så då tänker jag att jag ska åka ner till stan. Fast sen tänker jag att då kommer det säkert bli sent o jag vill ju trots allt ta det lugnt innan träningen kl 19. Så jag sitter kvar här och är rastlös, jippi.
du är rolig du. velpella. vad gör det om du somnar på tåget? det är väl bra? puss
Skicka en kommentar