Jag dreglade just av nervositet.

Idag ska min älskade syster springa Köpenhamn Marathon. Det är inte riktigt klokt egentligen. Hon ska springa över fyra mil och hålla på i över fyra timmar. Jag tycker en halvtimmes springtur känns som en evighet ibland, vad ska då inte det kännas som? Men Jonna tycker faktiskt om att springa och det är nog det som krävs för att bli så bra som hon är (alltså jättebäst). HEJA HEJA HEJA SYSTER!