Storken kom med ett litet mirakel.

Per har fått en bebis, men (tyvärr) inte en tillsammans med mig. Hans bebis är kantig, hård och heter iPhone. En kväll ser jag hur han känner på fönsterbrädet vid sängen där han brukar ha sin mobil över natten. Jag: Vad gör du älskling? Per: Jo, jag känner om det är för kallt i fönstret för min iPhone. Men han lägger den där i alla fall. På morgonkvisten vaknar jag av Per är uppe i fönstret igen. Jag (lite småirriterad eftersom jag tror att han ska ta en snus mitt i natten): Men vad gör du?! Per: Jag känner om den är för kall. Han har även köpt skydd för både baksida och framsida. Snart kommer han väl hem med en liten säng till den. Jag finner det dock ytterst roligt att reta honom genom att säga typ: Får jag titta lite på den? Jag är bara lite flottlig om fingrarna.

Per med min mobil, som är så långt ifrån en iPhone man kan komma.