Nej, det är inte en kille på bilden (som en viss vän trodde).
Idag har vi ätit potatis, fiskpinnar och vit sås med svarta prickar. Det är nostalgi för mig. När jag gick hos dagmamma åt vi det då och då och det var så himla gott. Då visste jag inte vad de svarta prickarna var, men nu vet jag. Det är tydligen något nytt påfund som kallas krydda. Min dagmammas mat var god för att den var så enkel. Inga krusiduller. Det passade en pälug (kräsen) liten tjej vid namn Elina. Dumle är en annan sak som jag förknippar med min dagmamma. När hon köpte godis så köpte hon alltid dumle. Jag minns också att det alltid kom jättemånga vitsippor på hennes gård, att vi lekte koja i skogen bredvid, att vi åkte pulka i en liten backe som slutade mellan äppelträden, att det alltid var lite spännande nere i källaren, hur tråkigt jag tyckte det var när syster Jonna och barndomsvännen Marie inte längre behövde gå hos dagmamma och jag minns bamsepusslet.
Jag börjar nästan gråta varje gång jag ser kort på mig själv som barn. Det känns liksom så ledsamt att jag aldrig kommer vara så där liten igen. Att det som varit aldrig kommer igen.
6 kommentarer:
Vilket härligt och ärligt inlägg detta var. Jag håller verkligen med om att sorgen över att aldrig få vara barn igen ibland slår emot en så man blir gråtfärdig... Man vill liksom gå in i fotot igen och leka med sig själv. Det vore ju så härligt eftersom man vet precis vad man tyckte om att göra.
Jag älskar verkligen det där kortet på dig! Du är så otroligt söt och ser så allvarlig och fundersam ut. Förresten tycker jag att du är väldigt lik Odin där.
Hoppas du har det så bra som du förtjänar. Alltså jättejättebra!
Pussar och kramar
vilket jättefint kort! håller med både dig och hanna om att det kan kännas himla långtrist när man tänker på att man aldrig kommer få vara barn igen. men jag försöker tänka att man ska försöka ge sin egna barn en sån där härlig barndom som man själv har haft.
angående brickan så tycker jag faktiskt att den är väldigt "elining". jag vet ju också att du gillar fåglar. den är himla fin! och min andra fina gröna bricka med vita prickar och snirkliga rosor på har liksom gått sönder i ena hörnet.
oj vad långt det blev. PUSS<3
du är ju fortfarande den där lilla söta ungen kramar
Vilket underbart nostalgiskt inlägg.Jag minns ju också mycket av tiden hos Margit, delvis samma saker som du, men också andra saker. Man borde skriva ner, för att minnas. Jag minns också vitsipporna, pulkåkningen... och det där härbret de har på gården som vi alltid ville vara i men inte alltid fick. Jag minns inte Dumle men däremot glass från källaren. Jag minns frukostfikat med limpsmörgåsar. Islossningen på våren. Spaghetti&köttfärssås, köttgryta.
Det är ett jättevackert kort och det är mycket "Bodin" över det. Ganska lik mig, och Malin, tycker jag.
Så känner jag med. börjar ju gråta bara jag tittar på barnen i bullerbyn också. vad lik odin du var på fotot!
åh. jag tänker ofta på tiden hos Margit! Vi hade så himla roligt jämt. Jag minns margits pannkakor, de var alltid vita och jätte goda! Kan verkligen inte förstå hur hon kunde göra färglösa pannkakor (har provat ett X antal ggr men aldrig lyckats)
Härbret, sandlådan, fika på altanen, skogen, källaren, Annas kopiösa mängd barbies som man alltid fick lov att vara försiktig med, boll-leken "halli hallå bollen i det blå", lekstugan. Åh, så fina minnen!
Jag önskar att mina framtida barn kommer att få uppleva samma sak som jag/vi gjorde.
Men jag kommer också ihåg vilken mardröm det var när Marigt var sjuk ibland och vi fick lov att vara hos Bitte eller Carina i stället, haha. Carina var alltid dum! En gång när pappa hämtade mig satt vi ute i lekstugan och frös mitt i vintern, då hade vi setat där i flera timmar. Efter den gången behövde jag aldrig vara där igen :P
Skicka en kommentar