Sekunden efter tappar jag kakan som går sönder i tusen bitar på vår matta. Då undrade jag varför, VARFÖR, jag skulle envisas med att ta kort på en hallongrotta? Hade jag inte bara kunnat äta upp den? Nej, jag skulle givetvis fram med kameran och föreviga den. Föreviga en kaka - SÅ himla nödvändigt.
onsdag 10 februari 2010
Nu lägger jag kameran på hyllan.
Sekunden efter tappar jag kakan som går sönder i tusen bitar på vår matta. Då undrade jag varför, VARFÖR, jag skulle envisas med att ta kort på en hallongrotta? Hade jag inte bara kunnat äta upp den? Nej, jag skulle givetvis fram med kameran och föreviga den. Föreviga en kaka - SÅ himla nödvändigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ja.. ibland får man påminna sig själv om att verkligen vara närvarande i nuet och inte alltid behöva föreviga det genom kameran. det behöver väl iofs inte innebära en motsats.
men ååååj. svara ärligt, vad gjorde du med smulorna? plockade upp dem på ett blommigt fat för att försöka pussla ihop dem (i snål studentanda) eller vände snabbt på mattan i hopp om att smulorna skulle hamna under mattan (i utmattad studentanda)?
nej gör inte det kram
har du bakat dem med?! puss
Skicka en kommentar