Varning: en lång berättelse om Tjejmilen

Tjejmilen 2011. Jag var jättepeppad, trots att Jonna - min syster, coach och träningskompanjon - blivit sjuk och tvingats avstå från loppet. Hon och Per följde dock med som supportrar.

Alldeles innan start fastnade jag in i en oändlig toakö, som till slut tvingade mig att springa över en åker och sätta mig under ett stort träd tillsammans med andra som resonerade att nöden har ingen lag. Efter några sista peppande ord och pussar gick jag in i min startfålla. Martin Stenmarck sjöng "jag vill kasta mig loss och lära mig slåss" osv live för oss, men jag hade fokus på annat. Tre minuter till start. Två minuter. En minut. PANG, och där sköt Martin S iväg oss. Det var trångt i början (och egentligen hela vägen) och jag blev en aning stressad. Vid en kilometer låg jag efter mig tänkta tid och försökte öka, men jag lyckades inte springa ikapp något de efterföljande kilometrarna. En kik på klockan efter halva och jag insåg att min drömtid inte skulle uppnås. Någonstans där började det även gå väldigt, väldigt tungt. Efter sex kilometer kändes hela kroppen slutkörd och det kändes som att jag inte tog mig framåt. Gav några plågade blickar mot sjukvårdspersonalen som stod vid sidan av spåret i hopp om att de skulle se hur tungt det var och rädda mig. Det gjorde de så klart inte. Jag såg ingen annan utväg än att gå en bit, vilket kändes som ett enormt nederlag bara det. Började springa igen efter en stund och tog mig med möda och besvär in i mål.

Efter målgång slängde jag mig i gräset, totalt slut och med en sprängfylld blåsa som fick min blick att panikartat leta efter närmsta toalett. Tog mig till slut upp på benen för att roffa åt mig gratisgrejerna och för att leta upp mina supportrar. När jag mötte dem började jag gråta av lättnad och besvikelse och fick ur mig "jag måste kissa". Efter kissning, ostkaka och en stund i gräset med Jonna, Per och Sara kändes det en aning bättre, men jag var fortfarande väldigt besviken. Det skulle ju gå så bra efter all träning under sommaren. Vad gick fel/vad ska jag använda för ursäkt för att muntra upp mig med? Dålig rutin? Förkylningen jag haft nu alldeles innan? Trängseln och stressen som det medför? För höga förväntningar? En dålig dag helt enkelt? Jag vet inte. Tiden blev 54,11 minuter. Inget personbästa och cirka fyra minuter långsammare än vad jag hoppats på.

Jag måste tillägna en särskild del av detta inlägg till Jonna (egentligen är hela inlägget tillägnat henne, eftersom det kanske bara är hon som tycker om såna här långa beskrivningar av ett springlopp). Med tanke på att hon dels, skittråkigt nog, blev sjuk och inte kunde starta och dels varit min coach under sommaren kändes det som att jag sprang för oss båda. Då blev det ännu tråkigare när det inte blev ett lopp att minnas med en formtoppning. Jag ville visa att hennes träningscheman och pepp (trots många suck och stön från mitt håll) givit resultat. För det har det, det känner jag även om det inte riktigt kom fram igår. Tack för allt du gjort för mig innan och tack för du fick mig att känna mig nöjd med gårdagen ändå. Du är en världsbäst coach och syster! Och ja, det måste väl vara okej att skriva bajsnödigt ibland.