Dagen med stort D.

Min mun är torr som jag vet inte vad. Fem barn är borta (endast 10 kvar). Han som ska bedöma mig kommer precis när lektionen ska börja. Jag talar om att vi ska börja med något nytt och skriver upp volym på tavlan. Jag tror att någon ska säga något om liter eller deciliter eftersom jag vet att de tjuvkikat på sidorna om volym i matteboken. Många räcker upp handen, men alla säger något om ljud. Jag får lätt panik. Men till slut, efter lite lirkade, säger en tjej något om deciliter och hur mycket en flaska vatten innehåller. Tack gode gud. Jag ställer frågor, eleverna svarar mycket och bra. Jag visar material (mjölkförpackning, hink osv). Efter en rätt lång genomgång går vi över till en praktisk övning. Eleverna är på hugget, förstår uppgiften och klarar av den. Vi avslutar med att alla grupper får redovisa och förklara hur de tänkt. Jag talar om att vi ska jobba mer med det här en annan dag. Flera elever utropar "jaaa" eller "yes". Jag hoppas att bedömaren hör.

Jag hade hört att bedömare skulle säga på en gång när det efterföljande samtalet tog sin början om man var godkänd eller inte. Han säger inget om det. Frågor ställs, svar ges. Hjärtat klappar hårt. Har jag klarat det eller inte? Let me know! I slutet klämmer han fram det "du är godkänd". Jag vill skrika av lättnad, men håller det inom mig.

Sedan dess har jag fånflinat för mig själv.