Jag tänkte att kufarna nog finns på tåget. Så där satt jag och spande och lyssnade. En kvinna talade högt och snabbt i telefonen. Hon avslutade alltid med ett klingande "ciao". En man utan platsbiljett talade om för alla som skulle sitta där han satt att han skulle till Säter. Det förklarar ett och annat, tänkte jag. Men tydligen var han lärare (förklarar det också saken?). Ingen av dessa kändes dock som den där riktiga kufen. Då, plötsligt upptäckte jag en ung vuxen som var rädd för skiten på sätet, för gardinen vid tågfönstret, för hårstrån, för de bruna fläckarna på väggen och var ytterst bekymrad för att skon klibbade fast i golvet. Klibbet visade sig vara en Ahlgrens bil. Ibland finns det man letar efter alldeles framför ögonen på en. Där där kufen var visst jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Förstod direkt att det var du... tågresor är ju en pärs!
haha du är rolig du kramar
:D skruttan, du måste jobba på det där draget. Det kommer att bli jobbigt om du får barn. Då är det kladdigt o fläckigt överallt :)
Malin, det är skillnad på kladd och kladd! Jag har inget problem att få syskonbarnens snor på tröjan, Alvar rapar osv. Klarade av hemtjänsten också som du minns :)
Skicka en kommentar