Om jag får vara Jonna för en stund

Dagen kom för mitt första friskispass efter jullovet. Jag hade tänkt på det då och då hela dagen och laddat. En tisdag dessutom - dagen då det är mitt favoritpass. Förutsättningar kändes nästan optimala (förutom att jag självklart glömt bort att raka benen och på vardera smalben fanns en stor röd rand efter strumpresåren - benen var inte till sin fördel med andra ord). Nåväl, jag gick dit med ett leende på läpparna. Väl på plats utförde jag ett stressigt toalettbesök där jag försökte kissa och knyta skorna samtidigt. Det gick inte. Därefter gick jag direkt in i träningssalen och ställde mig rätt långt bak där jag trivs bra. Passet drog igång och jag blev mer och mer laddad. När jag konstaterat att jag inte var vit i armhålorna av den nyligen påsmetade deon började jag till och med jobba mig framåt, närmare ledaren. Jag ville se bra, ta i och känna pulsen längre fram (jag tänkte kanske inte direkt så, men ungefär). Efter hand blev det en aning jobbigare. Mannen jag brukar tävla emot på de sista ruscherna var inte på plats, vilket måste vara anledning till att jag inte riktigt orkade hålla upp farten genom alla ruscherna. Det kan absolut inte bero på mat- och alkoholintaget eller den ytterst sporadiska träning som lovet bjudit på. Hur som helst gick jag därifrån med ett leende också. Dels för att det var slut och dels för att det var lika skönt som vanligt.