I don't know. I don't have a clue. Det var det enda jag fick ur mig på dagens seminarium. Jag ska inte skylla ifrån mig, men det var helt seminariumsledarens fel. Han kan ju inte fråga mig något annat än det jag övat på i huvudet.
Flera år efter alla andra(?) har jag nu börjat läsa Vindens skugga. 
Rosa muffinsformar med prickar på - världens kanske mest onödiga köp med tanke på att jag aldrig bakar muffins, men de är ju fina. Och en vacker dag ska jag använda dem. 
Jag och älskling provade ett nytt café idag. Han ser skeptisk ut, men det är bara för att han ångrar att han sa nej till vaniljsås. 
Själv tog jag morotskaka (nästan i Hanna-storlek) och ångrade mig inte alls. 
Vi har börjat med en nygammal hobby här hemma - nämligen att titta på naturfilmer från BBC. Det är den tredje naturfilmsserien vi ser därifrån. Det kanske låter nördigt, men det är otroligt häftiga filmer. Jag säger ordet sjukt hur många gånger som helst varje gång. Det är så sjukt häftiga djur, med sanslösa beteenden och hur de sedan lyckats filma det är sjukt i sig. Ja, nu vet ni hur vi roar oss här hemma.
Alla lördagarna kan inte vara festliga och ljuvliga, det är väl bara inse (och bara för det byter jag till en makaber header?). Men långpromenaden i solsken och middagen som väntar får dagen att i slutändan bli mer än okej. Nu ska jag räkna pengarna i vår nöjesspargris!
Igår var jag, Britta och plåstret på IKEA.
Jag och Jonna i en sandstorm. Jag försöker skydda mig bakom min sjal.
Jag sket i projektet "duscha-utan-att-blöta-ner-plåstret" igår och jag har häckat i samma kläder sedan jag kom hem från läkaren. Känner mig måttligt het och fräscht just nu. Ska ta tag i mig själv efter middagen. Det är ju egentligen ingen stor grej det här, men jag blir lätt apatisk och ömklig när jag ska hålla armen lugn, inte träna och plåstret stramar och ömmar. Tofsen sitter på sned, underläppen plutar ut och jag skiter i att lyfta på fötterna när jag går.
Bilden är från april. Jag hade just försökt operera bort min knöl med en nål. Det gick inget vidare. Idag har jag gjort det på riktigt. Med hjälp av en läkare och lokalbedövning. Jag såg den lilla utplockade knölen (inte så fräscht nej). Det rann blod. Jag har nu två stygn och plåstret är typ sju gånger större än det på bilden. Jag ska inte sträcka upp armen eller använda den för mycket. Det är ingen risk. Plåstret sitter så illa att jag inte knappt kan röra armen. Är så klumpig att jag nyss slog omkull min kaffekopp rakt över min dator. Den står på tork nu och jag håller tummarna för att den fungerar. DESSUTOM sa läkaren att jag ska ha tejp över ärret i ett halvår. Det blir över halva sommaren. Inte okej.
För många myror i brallan. För lite engelska i hjärnan. För mycket nervositet i magen.
Vi bor inte så jättestort (som ni kanske vet). Då gäller det att organisera och hitta förvaringsmöjligheter. Till exempel så önskade jag mig och fick en morgonrock i julklapp. Den är jättemysig och skön på alla sätt, men jag insåg att jag inte hade plats att hänga den någonstans. Det kändes fel att hänga den i hallen bland ytterkläderna och i garderoben fick den inte plats. Lösningen blev att bädda ner den i sängen varje morgon. Nu ligger den fint och undangömt under överkastet hela dagarna och på kvällar och morgnar hänger den på mig så att säga. Man får inte vara dum liksom.
Igår hade jag och Per semmelpremiär. Jag åt som vanligt en solbulle och han ett wienerbröd med pecan typ. Tanke och genomförande går inte alltid hand i hand. Likaså på kvällen när tanken var att jag och Britta skulle förbarma oss över innehållet i min petflaska. När vi väl satt oss i soffan hade vi det dock så bra med rockband, film och godis att vi inte orkade införskaffa det som saknades för att göra innehållet i petflaskan drickbart. Det får bli nästa gång. Jag kan behöva det om vi då ska se Monty Python.
Att få fyra personer bra på samma kort är inte lätt. Speciellt inte när två är nyblivna, trötta tvåbarnsföräldrar (som redan innan hade en tendens att blunda på bild) och två är barn som det inte går att säga åt att le och titta in i kameran. Märk väl Malin, Mats och Alvars samma min på det första kortet. Det andra behöver jag inte ens kommentera. 
Till deras räddning är de fina både enskilt och tillsammans. Lägger man till en gnutta tålamod, låter den äldsta sonen hålla i en bok och morra som en tiger får man till slut en bild som platsar i lokaltidningen. Denna bild syns i Falukuriren idag.
I en tidning som jag läste imorse stod det att miniminivån för lärarledd tid på universitetet är nio timmar/veckan. I vår har jag i genomsnitt fyra timmar lärarledd tid/vecka. Men jag klagar inte. Inte nu. Inte efter förra terminen. Inte eftersom jag älskar hemma. Det enda kruxet är att jag kanske behöver tänka över vad jag ska göra med all tid. Jobba ska jag förhoppningsvis göra, men det kan behövas något mer. Risken finns att jag annars kommer att bli ett städmonster och jag har redan gått lös med stålullen ett tusental gånger den senaste tiden (löddrande stålull är förövrigt helt underbart).
Efter en ledig måndag väntade en ledig tisdag. Och där är vi nu. Bland nya blommor, nya fyllda fotoalbum, nysprejade skor, ett nytt skärsår på fingret och ett kuvert som förhoppningsvis leder till att jag kommer att bli av med en nygammal knöl.
Plötsligt låg den där på betalningsdisken. Plötsligt bar jag den i en kasse längs slaskiga vägar. Plötsligt hängde den hemma hos mig. Med fina fåglar på.
Idag har jag bränt mig på heta föremål x antal gånger, ringt ett sådant där samtal som man tenderar att skjuta upp stup i ett, halvt misslyckats med ett brödbak samt skurit mig en gång. Men vad gör det en ledig måndag? Ingenting.
Tänk den som kunde få ta sig ett dopp i böljan blå. Å andra sidan har jag just badat i svett. Mitt eget och andras. Det är inte fy skam det heller. Stark svettlukt, trångt och blött av svett överallt - det är mysig träning det.
