19 september.

Fem år har gått. Första året gick vi på gymnasiet, vi var vakna alldeles för sent och han spelade Moby hela nätterna. Skolan tog slut och vi började jobba. Båda två på hemtjänsten men på olika områden. Målet var en långresa som blev av. Tre månader bara vi två ute i stora vida världen. Per var min trygghet när jag stundvis saknade hemma väldigt mycket. Det blev en resa att minnas med leende på läpparna och en resa som gav mersmak. Efter ytterligare massa jobb reste vi iväg igen, men bara en månad den gången. Någon gång i samma veva bestämde vi oss för att söka oss mot Uppsala och universitetet. Vi kom in, vi hittade en lägenhet att hyra och flyttade efter sommaren tvåtusenåtta. Sedan dess har vi varit sambos och studenter. Nu för tiden är vi inte vakna så sent. Jag har avslöjat att jag inte är den nattmänniska jag utgav mig för att vara och är alldeles för lättretligt för att stå ut med musik som spelas när vi ska sova.

Tack för fem vackra år älskling. Sakam te.