Check på opponering

Då var opponeringen av uppsatsen avklarad. Det gick bra tror vi (får reda på exakta kompletteringar imorgon eller på måndag)! Vi hamnade i en bra grupp och examinatorn lät exakt som Maria Wetterstrand (och var bra annars också). SÅ SKÖNT. En del gick raka vägen och tog en drink, men jag mellanlandar lite hemma innan det är dags för att fira för första, men absolut inte sista, gången. Jag planerar att fira utan att för den sakens skull riktigt acceptera att jag snart är färdigutbildad. Det känns liksom för stort att ta in just nu.

Idag klok, imorgon...?

När jag sprungit färdigt mina varv på Limsjön Marathon för ett par veckor sedan bad jag Per ta några springkort på mig. Jag stod alltså still och försökte inta en springpose. Det gick väl så där va. Idag var det Blodomloppet i stan och jag skulle mer än gärna varit där och kutat mig svettig och trött. Men jag fick nöja mig med en långpromenad. Ska inte göra misstaget jag gjort så många gånger tidigare och börja träna innan jag är helt frisk. Så klok är jag idag i alla fall, men vi får se om jag är lika klok imorgon... När Friskis viskar mitt namn (Pontare, 2000)...

Inte så lugn, men inte så pank heller

Igår var jag på ett möte med en vikarieförmedling här i stan. Jag satt där och snorade som en fyraåring. Oroade mig för att ha snor på kinden samtidigt som jag försökte låta som en seriös, snart färdig lärare. Det lät inte som några problem att få vikariejobb i höst. Trots det är jag kanske inte mycket lugnare inombords, men nu slipper jag kanske att bli pank i alla fall (eller tvinga Per att försörja oss båda på hans CSN). 
Nu är det dags att försöka njuta av tiden som är nu. 

En helg på balkongen

Balkongen är lite av en räddning de här varma soldagarna. Dels fungerar den som ett extra rum som gör lägenheten större och luftigare och dels möjliggör den att få sol i ansiktet trots det faktum att jag och min snoriga clownnäsa helst är hemma för tillfället. På balkongen har jag under helgen läst, ätit, pratat i telefon, svettats, blivit efter-sol-kall, spelat kort, druckit somrig öl, försökt läsa uppsats, sett katter i koppel och försökt att inte glo allt för mycket på allt och alla. 

Igår tog vi oss dock iväg från hemmet en sväng och traskade till loppistorget. Det resulterade inte i några fynd, men däremot att vi idag är bjudna på middag.

Semester, snor, opponering och CSN

Ute är sommarvärme, och glass hör återigen till basfödan.

Sedan förra fredag har jag i princip haft semester. Det har liksom inte funnits något studierelaterat att göra i och med att uppsatsen är inskickad och opponeringsschemat inte offentliggjorts. Tyvärr har veckan innehållit lite för mycket snor (för mig) och näsblod (för Per) för att vara helt och hållet behaglig. Hur som haver har opponeringsarbetet börjat idag och det är nog bra för den så kallade fredagskänslan. Månadens inkomst på hela 4460 har ju dessutom kommit in på kontot! Oxfilé till middag kanske? Och där slog det mig plötsligt att detta kan vara min sista månad med studielån NÅGONSIN. Snart ska pengarna börja gå åt andra hållet: från mig till CSN. Hurra.

En liten matta i en liten lägenhet

Mina planerade sommarkläder blev en matta (den turkosa) och två stolsdynor. Att ta steget från den ena mattan till den andra innebär att gå från sovrummet in till köket. Ja, jag längtar efter något större. Jag längtar efter en lägenhet där det sista jag ser innan jag somnar inte är en diskbänk. En lägenhet där en kan fixa frukost och en kan sova vidare samtidigt (okej, Per kan sova när jag fixar frukost, men inte tvärtom. Om det beror på att jag är lättväckt eller tystare än honom när jag gör frukost låter jag vara osagt). Men i väntan på något större kan vi ägna oss åt en gissningslek: vilket golv tror du att jag gillar bäst?

Sviter från lördagens lopp

Jonna bjöd på tårta i söndags för att fira och för att tacka mamma och pappas insatser som funktionärer under loppet.

På söndagen var alla som sprungit dagen innan, som Jonna beskrev det, "krigsskadade". Jag fick backa nedför trappan, då det var mindre smärtsamt för knät. Brorsönerna fick höra "nej, jag kan inte gå upp för trappan igen, det gör ont", "nej, jag kan inte leka kull, det gör ont" och "kom och stretcha med oss". Nu, på onsdagen, känner jag mig så gott som återställd, men vågar inte springa eller gå på hoppiga pass. Tur att gymmet på Friskis har fönster i taket så att solen når fram även dit. Men först blir det ett annat slags träningspass - sommarklädersshopping. Min veliga sida svettas redan.

Limsjön Marathon 2012

I lördags var det dags för Limsjön Marathon, som min drivna syster anordnat. Det blev en riktig löparfest! Löpning, fika, löpning, målgångar, medaljer, fika, löpning, svett, trötta ben och glada miner. Jag fick, av okänd anledning, ont i knät redan efter cirka sex kilometer och dagens planerade 21 km blev 14 km. Men vilken dag!

Jag undrar vem som vågar trycka på "ladda upp"

Idag är det sista rycket. SISTA. I eftermiddag skickar vi in vår examensuppsats. Jag kan inte annat än att gapa. Det är tur att jag har världens bästa skrivkollega att dela det här med!

Ett linfrö

Jag måste delge er ett citat från påskhelgen på Vallen, som ofta kommer tillbaka till minnet. Speciellt när jag strör müsli över min morgonfil. Citatet lyder som följer: "det sitter ett linfrö på toalettväggen. Jag misstänker att det kommer från någons tarm". Tyvärr fanns det övertygande argument för att detta var sanningen.

Yes

 

 

Det känns en smula nervöst att ta ett definitivt beslut huruvida en man ska hoppa på ett tåg eller inte. Jag tyckte att han, på halvknakig engelska, sa Sala och på lappen han visade mig stod klockslaget och perrongen för tåget som skulle passera Sala. Men ändå. När han frågar "train, I go?" känns det ändå som att hans öde för en stund vilar i mina händer. Jag säger "yes" och hoppas att han hamnar rätt till slut. 

Om han bara visste att han inte kunde ha frågat en veligare människa. En människa som knappt kan ta beslut om hon ska köpa fil eller yoghurt på ICA.

Allt är i sin ordning

Jag tror att cyklar anfaller mig. Jag säger lila när jag menar turkos. Jag slänger pasta omkring mig. Per torkar mig om munnen när jag äter. Jag skrattar åt mig eländiga uppsyn i spegeln. Jag går in i ett meditativt tillstånd när jag diskar. Jag känner mig lite sjuk. Jag simulerar kanske min sjuka för att slippa dåligt samvete över att inte göra något vettig på kvällarna.

Allt är i sin ordning. För att vara inlämningsvecka för examensarbetet alltså. Och ja, det är nog det enda jag kommer att skriva om den här veckan. Om det blir något skrivet här alls, det vill säga.

Uppsatshelg

Den här helgen är inte riktigt som andra helger. Åtminstone inte dagtid. Jag har försökt att alltid hålla helger så pluggfria som möjligt, men med en knapp vecka till inlämning av examensarbete gick det inte riktigt den här gången. Vid nio (lite sovmorgon ville vi ändå ha) var det bara att hoppa i regnställ och stövlar (ja, nu är jag där) och trampa iväg mot Britta för några timmars skrivande. Kvällstid försöker jag få helgkänsla med bland annat öl och kortspel. Ikväll åkte till och med en klänning på. Däremot skrev jag precis några rader på uppsatsen, efter ett glas vin. Det är kanske så det får lov att bli när man måste plugga på helgen?

Leva som man lär? Inte alltid.

Ena stunden säger jag följande till en elev under en mattelektion: Det sitter mycket i inställningen, man får försöka vara positiv!

Andra stunden säger jag till Britta när vi skriver uppsats: Men åååååååh. Segt, tråkigt, skit, jag vet inte hur vi ska göra, blä!

Sommaren behöver inte skynda på sig

Försöker skriva något vettigt, men det blir bara pretentiöst dravel. Uppsatssyndrom? Lägger ner, stänger av, strejkar.

Hemma i byn

I helgen behövde jag inte lämna Leksboda en enda gång. Det kändes väldigt lyxigt. Jag lockade mina små kyllingar (som inte redan bor där) dit istället. Och lyckades ta del av Rättviks marknads bästa varor - munkar och strumpor - ändå. Jag kunde däremot inte hoppa på tåget tillbaka till Uppsala från Leksbodas gamla tågstation. Det var förresten en väldig tur, då familjen Rutebo överraskade mig på perrongen i Leksand och mina brorssöner bjöd på historier från deras vistelse på Skansen och hejdå-kramar. Så fint!

Måndag igen

Tillbaka i Uppsala efter en helg i Leksand. Per har gett mig diagnosen "bältros runt vaden". Han har tejp i ansiktet. I vår bokhylla står Milou. Annars är allt sig likt.

Blommande träd och instagram

Nu börjas det. Bloggarna DRUNKNAR i bilder på blommande träd. Som ett missbruk. Och jag är naturligtvis inte sen att haka på. 

Har förresten blivit aktiv på instagram nu. Fiffmeister heter jag där. Jag är privat och accepterar inga lömska personer. Men alla ni rediga kvinnor och män är välkomna att följa förstås!

Jag ska måla hela... brödskrinet

Att måla ett brödskrin var en lagom syssla igår, första maj. Inte för att jag pysslar mer andra dagar, men ni fattar. Och det är nog tur att det är inte så ofta eller alternativt så borde jag pyssla mer för att komma in i det. Jag målade för glatta livet, lyckligt ovetande om att jag målade fast luckan med ett par lager färg. Per fick bända upp den med kniv. Nu fattas färg lite här och var, men jag väljer att blunda. Nu är den åtminstone i en annan färg än rullbordet.

Valborg, från början till slut

Min enda valborgsplan försvann ner i toaletten. Räddningen blev ett samtal och en snabb marsch till Ekonomikumparken. Solen sken lika gult som min blus. Bubblet bubblade och matchade min picknick alldeles utmärkt (som förövrigt var väldigt populär bland alla som inte  fattat att picknick är ett måste i parken). Eftersom jag och Per dissade champagnegaloppen och jag mer än gärna slapp den psykiskt nedbrytande bajamajakön för en tredje gång gick vi hem för en siesta redan vid kl 15. Siestan slutade med rock band och ett tappert försök att komma igång igen. 

Valborgsmiddagen bestod av två cheeseburgare på en parkbänk på väg mot förfesten. En förfest där vi kände cirka en person och en förfest där mitt huvud blev tröttare och tröttare. Det var dock inget som några G&T inte kunde råda bot på. Och dans på det förstås. Det var pinsamt länge sedan sist. Buggen uteblev dock. En mörk cykeltur och en kokt korv/kaviarmacka senare somnade vi ovaggade. Och sista april hade blivit första maj några timmar tidigare.