Jag har packat en resväska. Om några timmar tar jag tåget till Leksand (igen, jag vet). Men den här helgen väntar en fest som jag faktiskt inte vill missa. Plus en massa annat förstås. Dessutom kan jag vara där ända till tisdag och då är det bäst att passa på.
I programmet Arga snickaren finns det en jättelustig filur. För någon vecka sedan delade han med sig av ett bra hyss man kan göra. Det gick ut på att man smyger in till en granne som har ett äppelträd på sin gård. På detta äppelträd tar man en tugga på varje äpple och sen går man igen. Ett väldigt roligt bus enligt min åsikt. Alla damer och herrar som har en granne med ett äppelträd: VERKSTÄLL!
Per råkade köpa hushållspapper istället för toapapper. Det här fixar jag, tänkte jag och tog fram en stor kniv. Varför Elina? Varför? Nu har både jag och badrumsgolvet små pappersbitar överallt.
Igår var det verkligen en vardagstrist dag. Inte ens pannkakorna livade upp. Jag såg på två avsnitt av Unga mödrar. Det säger allt. Jag måste fundera ut ett nytt intresse tror jag. Måla? Sticka? Bygga lego? Vikingatiden?
Varför lär jag mig aldrig att det ordnar sig? För det har det gjort den här gången också. Med min praktikplats. Men tro för den sakens skull inte att orosmomenten är över. Jag har ALLTID något att oroa mig för eller att grubbla på. Som varför jag plötsligt sover sämre, om jag har förstört mig för all framtid genom att kissa stup i ett (försöker skära ner på det nu), min hårda lilla knöl på armen. 
Det kanske inte syns. Men det känns. Alla slitna toppar är just nu uppsopade från frisörsalongens golv och ligger i en soptunna någonstans. Dystert liv att vara en sliten topp. Hon som klippte mig var väldigt ärlig. Det första hon sa när hon borstade igenom håret var "OJ, vilken utväxt!". Lite senare när hon tvättade håret sa hon "topparna är så torra att de drog åt sig balsamet med ett schlup. Jag gick lov att hämta ännu mer". Hon berättade även att hon mår illa om hon äter innan klockan tolv och att det vore ett helvete om hon skulle drabbas av magsår, och därför inte skulle kunna dricka kaffe på morgnarna för att piggna till.
Är det egentligen så farligt att sommaren är slut och hösten är kommen? Det är ju faktiskt väldigt vackert ute. Och inne blir mysigare.
Det är fortfarande liv och rörelse ute. 
När den första snön kommer går det inte att hjälpa att man blir barnsligt förtjust. 
För då vet man ju, att snart får man äta lussekatter och sätta upp julstjärnan. 
Denna söndag började inte jättebra. Ett mail gav mig panik och magont (det handlade om min kommande VFU). Jag hoppas innerligt att jag rett ut det hela nu. För att komma på andra tankar grävde jag ner mig i att hitta de perfekta strumpbyxorna till min syster. Det gjorde jag nog inte. Jag hittade inte mycket av det jag skulle hitta. Äh.
Kolakakor, cookies, bullar och Sex and the City - det kan man kalla en bra lördagskväll. I sådana sammanhang blir en plötsligt lukt av bränt en petitess.
Klockan nio ikväll vankas det kakkalas. En konstig dag och tid för det kan man tycka. Vi är förmodligen de enda studenter som dricker te och äter kakor klockan nio en lördag. Men vi är ju inte som alla andra. Vi är lite bättre. Eller så beror det på att en av oss ska vakta sovande syskonbarn under tiden. Det beror på hur man ser på saken.
Jag och Per tog en snabbtur till IKEA idag. Den var så snabb att vi kunde åka på samma bussbiljett både dit och tillbaka (det skulle vara min mamma det). Vi köpte bland annat tre badrumsmattor. "TRE?!?", utbrister ni. Ja, de kostade bara tio kronor styck och eftersom de tenderar att bli ofräscha rätt fort (inte för att vi kissar bredvid utan för att de bara blir det på något jäkla vis) kan vi byta ut dem då och då. Prima prima! 
Dessa fick jag för mina sista slantar den här månaden. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.
Hoppade ur sängen som en elefant imorse (alltså inte med ett fjäderlätt skutt). Tog min vita springare och satte av mot gymmet. Tränade och skar mig på en grej. Blodet sprutade ner alla runtomkring mig. Okej, det sista var en lätt överdrift. Sprang in på ICA på vägen hem och köpte en frukostfralla. Nu är den uppäten och jag sitter med de sista klunkarna kaffe. Jag skulle lätt kunna vara ledig jämt.
Det är Gustafs dag idag. Det är precis fyra år sedan som jag under en semestervecka i Italien fick ett samtal där bror min talade om att han nu är född. Guldklimpen Gustaf! Nu är han storebror och dinosaurieexpert. Senast i fredags skrattade han åt mitt uttal av "Diploducus". Grattis goa, älskade du! Ät en tårtbit för mig också på ditt kalas idag.
Efter morgonsimning kl sex(!) åkte jag till Malin och Odin för en heldag med dem. 
Odin ville hålla "Elli" (som till slut med "Elia") i handen hela tiden och jag älskade varje stund. Just på detta kort vill han dock inte hålla hand utan istället ha min kamera som blev en ny favoritleksak. Jippi, sa jag.
Vackra syster med gravidmage.
Och en fika på det!
Det blev lördag. Andreas och pojkarna hade sovit över hos oss och på morgonen blev det promenad.
Att gå till kalvarna är ett givet mål för varje promenad med barnen.
Och en fika på det. 
Kära glasverandan. Enligt filmen Masjävlar har ju alla i Dalarna gärna fler än en veranda.
Köttfärslimpa dög inte och inte heller ostsmörgås. Men ostkrokar framför barnprogram - det är grejer det!
Odin åkte fyrhjuling, satt på gräsklipparen, blev skjutsad i skottkärran och stod på ett dinosaurieägg!
Och en fika på det. 
Fem år har gått. Första året gick vi på gymnasiet, vi var vakna alldeles för sent och han spelade Moby hela nätterna. Skolan tog slut och vi började jobba. Båda två på hemtjänsten men på olika områden. Målet var en långresa som blev av. Tre månader bara vi två ute i stora vida världen. Per var min trygghet när jag stundvis saknade hemma väldigt mycket. Det blev en resa att minnas med leende på läpparna och en resa som gav mersmak. Efter ytterligare massa jobb reste vi iväg igen, men bara en månad den gången. Någon gång i samma veva bestämde vi oss för att söka oss mot Uppsala och universitetet. Vi kom in, vi hittade en lägenhet att hyra och flyttade efter sommaren tvåtusenåtta. Sedan dess har vi varit sambos och studenter. Nu för tiden är vi inte vakna så sent. Jag har avslöjat att jag inte är den nattmänniska jag utgav mig för att vara och är alldeles för lättretligt för att stå ut med musik som spelas när vi ska sova. 
... och tar tåget till Leksand. Hem till Familjen Fika (som ibland gör annat också)!
