Jag har nyss klippt gräsmattan under en stekande sol. Det var rätt ovärt. Svetten rann från alla vrår. Flugorna älskade mig. "Jag ska aldrig aldrig bli en ko", tänkte jag (för er stadsbor: kor har alltid tusen flugor omkring sig). Att vår nya familjemedlem Paddan vägrade flytta på sig gjorde inte saken enklare. Jag gjorde allt som stod i min makt att skrämma den med gräsklipparen, men den sket fullständigt i mig. Och jag ville inte ha Paddans "inuti" på mig. Det räckte gott och väl med att jag klippte sönder en daggmask. Avslutningsvis stack jag mig på en rosbuske och började blöda. Typ som Törnrosa, fast ändå inte. Eller som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt, "det är blod, på min föööödelsedag", förutom att jag inte fyller år idag.