Hurra för Vincent och Gustaf och babysim

Andra dagen i rad jag publicerar ett inlägg! Det måste vara något slags rekord. Men så kan det gå när Elis slocknar i bilen efter babysimmet och jag får en stund med mellis framför datorn. Bilderna är från Gustafs och Vincets 7+5-års kalas i söndags! Elis sov i bilen även då och missade kalaset första halva (och jag och Per fick fika i lugn och ro). Sen fick han dock vara med och leka på Emblas rum och främst med just Embla. Hon är väldigt förtjust i Elis. Han är förtjust i henne också, förutom när hon stoppar en orm i hans öra. Det var inte så populärt. 

Angående babysimmet så var det andra gången i vattnet för oss idag. Elis gillar det, men vi är lika trötta båda två efteråt. Han är som vanligt inte den mest stillsamma bäbisen och jag har fullt sjå att hålla i honom. Att ligga avslappnad och flyta är inte hans grej om man säger så. Dessutom måste man stå så himla konstigt i vattnet för att bäbisarna ska vara doppade till axelhöjd, vilket gör mina ben till spaghetti efteråt. Hur som helst är det är en rolig grej att göra tillsammans med honom.

Två munksugna pösmunkar

Det här är märkligt nog den enda bilden jag har från vårt hus i nuläget. En tallrik med donuts från Rättviks marknad. Jag och Jonna gick hemma och väntade på syltmunkar och kunde inte helt dölja vår besvikelse när vi fick syn på dessa. Jonna som väntat extra (så var det ju faktiskt Jonna) för att få en munk stack hem direkt. Jag åt en halv eftersom jag ändå var väldigt fikasugen. Det kanske låter otacksamt, men som ammande och gravid är man förlåten alla matbegär. Hoppas jag! 

Drömmen som blev sann

Nyheten har kanske redan gått fram till de flesta (ja, Malin och Britta, jag har outat det på instagram), men vi har gått och blivit med hus! Jag har ju hintat om att vi varit och kikat på "drömhuset" några gånger den senaste tiden och nu är det vårt. Huset är stort och ljust. Det finns kakelugn och öppen spis. En veranda med en utsikt som inte går av för hackor. Och bara några meter till hav... okej, Siljan, Mashavet. I trädgården finns en gäststuga, en snickarbod, en vedbod, äppelträd och buskar. Vi flyttar dit jättesnart! Det hela är helt vansinnigt. Vansinnigt och vansinnigt kul! Jag trodde inte att vi skulle bo i hus förrän om flera år, men det här var en chans vi inte kunde låta bli att ta.

Vårt palats någon gång i början på juni.

Sex månader

I fredags blev Elis sex månader. Ett halvt år! Jag har snart levt i 53 halva år, men det kan omöjligt hända mer under ett halvår som under det där allra första. Att komma från mammas mage och ut i världen. Att upptäcka allting för första gången och lära sig nya saker varje dag. Det är ett mäktig halvår!

Han äter nu gröt på kvällen och snart fulla portioner lunch. Han tycker inte att det är så intressant att sitta, men att åla sig fram går bra (och väldigt fort om han får syn på en sladd. Redan nu är det man inte får väldigt spännande). Nu precis bajsade han fast för första gången och det var nästan så att jag blev lite rörd. 

Dop med fler än sju sorters kakor

I söndags åkte vi upp på Kärringbergets topp där det vankades dop för finaste Alice. Efter dopet dukades det fram en buffé av kakor, bullar, tårtor och annat fikabröd. Himmelriket!  Jag hade dock redan innan lovat mig själv att inte äta för mycket, då jag vet att för mycket fika kombinerat med trötthet och bilresa skulle göra att jag mådde en smula skit. Höll vad jag lovat, men sen ångrade jag mig. Några till godsaker hade jag väl kunnat klämma ner? Hur som helst. Tack och bock och nig och hurra för ett jättefint dop!

Höstlov på Vallen

Jonna och mamma har som tradition att åka upp till Vallen på ett höstlov. Denna höst passade det bra att även jag och Elis följde med och det ångrar jag inte för en sekund. Det kändes verkligen som ett lov, för oj, vad lyxigt det var att alltid vara flera vuxna som kan hjälpas åt. Allt blev så enkelt. Och sen gott fika, god mat, vacker skog, vilostunder... Fler lov tack!

Barnrum

Min inspirationsmapp för barnrumsinredning är helt klart min favoritmapp och det måste man ju bara förstå när man ser de här bilderna. Nu är det bara att hoppas att Elis har samma smak som sin mamma den dagen han kan säga hur han vill ha det. 

Bild 1 och 2 kommer från Aprill Aprill.
Bild 3 och 4 kommer från Krickelin.
Bild 5 och 6 kommer från Mokkasin.

Tvåtusentretton

Det är lite mycket nu. 2013 kommer gå till historien som det mest händelserika året i våra liv, där Elis ankomst förstås är det största. Mer om det andra en annan kväll när min huvud inte bultar och ögonlock väger ett ton. 

Tur och retur till Karlstad

För några helger sedan tog jag, Jonna och Elis bilen ner till Karlstad där huvudgrejen var att gå på Ebbas dop (som man kan se bildbevis på ovan). Det man inte kan se är att Jonna agerade en prima och säker chaufför både dit och hem. Att Elis både sov gott och skrek högt i bilen. Vårt hotellrum på Scandic där vi åt lunch från Sibylla och låg i mörkret och viskade medan Elis sov på kvällen. Hotellfrukosten som vi åt mycket utav, men tyckte saknade något (riktigt vad var svårt att säga, för det kan inte bara varit färska bär?). Ett besök i Marie och Pärs charmiga lägenhet där det bjöds på bajskalas, lek med roliga leksaker och kaffe. Vårt "nödstopp" i det lilla deppiga samhället Lesjöfors där vi besökte Coop, en toalett och där jag ammade i bilen. Allt som allt, en himla fin tripp tur och retur till Karlstad!

Odin 5 och Malin 30+

Ni som läser min, Jonnas och Malins bloggar kommer de kommande månaderna att få se många bilder från samma kalas. Många bilder på tårtor och presentöppningar. Men det är smällarna ni får ta! I söndags firade vi Odin och Malin och det såg ut så här.

Min första tid som mamma

De senaste fem månaderna har inte riktigt blivit som jag tänkt mig.

Efter förlossningen skulle det vara som att komma in i en rosenskimrande bubbla där det rådde total lycka. Jag hade aldrig kunna tro att jag skulle kunna må så dåligt samtidigt som jag kände en kärlek till en människa på ett sätt jag aldrig känt tidigare. Under de första månaderna var jag trött och ledsen nästan jämt. Jag hade inte trott att jag skulle bli så påverkad av skrik och inte heller av att få sova så dåligt. Elis skrek och jag grät. När han vaknade för sjuttielfte gången på nätterna grät jag och den första dagen jag var helt själv grät jag nästan hela tiden. Det var som att jag var gjord av glas. Ömtålig och skör. 

Falun skulle bli hemma. Vi skulle inreda lägenheten fint och det skulle komma att bli Elis fasta punkt hans första år i livet. Nu är lägenheten uppsagd och vi ska flytta till Leksand, där vi redan varit största delen av sommaren. Falun hann aldrig riktigt bli hemma. När Elis kom avstannade allt som handlade om inredning och fixa i lägenheten. Påskfjädrarna låg framme i bokhyllan tills någon gång nu i sommar.

Jag skulle gå långa barnvagnspromenader och successivt trappa upp träningen igen och vid det här laget hålla igång regelbundet. I början när Elis faktiskt sov långa stunder i vagnen var inte jag och min kropp riktigt redo och i samma takt som vi blev det började Elis tycka att vagnen inte alltid var skitkul. På kvällarna har jag känt mig som ett vrak och att då ta sig ut på ett träningspass har känts som att bestiga världens högsta berg. Det har blivit en hel del promenader ändå, styrkeövningar hemma på golvet, några gånger på Friskis och ett par enstaka löpturer, men långt från den träningen som jag vill ha och kanske till och med behöver. 

Jag skulle umgås med andra mammor här i Falun. Hemma här, hos andra, på café, under en promenad. Fastän jag inte ville vara ensam under de första månaderna som mamma, så ville jag heller inte umgås med människor jag inte kände mig helt bekväm med. Elis skrek en hel del och amningen gick upp och ner. Jag kunde inte alls tänka mig att amma på exempelvis ett café. Såg framför mig hur Elis skulle släppa bröstet av magknip, mjölken skulle spruta och jag skulle tvingas hoppa upp ur stolen för att trösta med bröstet fortfarande framme.

Nu låter det kanske som att det bara varit ett elände sedan Elis kom till jorden och så är det förstås inte. Han är det bästa som finns. Men jag tänker inte sticka under stolen med att jag mått dåligt och att det inte rätt och slätt är en dans på rosor att bli förälder. Det är lätt att få intrycket på olika sociala medier att "alla andra" har ständigt glada barn och att föräldrarna svävar på moln av kärlek till sin "snälla" (ordet snäll när det kommer till att beskriva bäbisar är en annan diskussion) bäbis, men jag tror att det är långt från sanningen. Och man ska inte behöva ha dåligt samvete för att man inte enbart känner glädje efter att man fött barn. 

Slutligen vill jag tillägga att det, trots en knackig start, blivit bättre och lättare med tiden. Sakta men säkert har jag blivit starkare både psykiskt och fysiskt och vi lär känna varandra mer för varje dag som går. Vissa dagar (och kanske framför allt nätter) är fortfarande jobbiga och jag gråter ibland av uppgivenhet, men jag nu kan jag även njuta mycket mer av att vara mamma till vår älskade Elis.

Mamma till tre

Under några dagar den senaste tiden har jag fått prova på att ha tre barn. Den ena skriker, den andra skäller och den tredje jamar. Alla har olika egenheter som tidvis komplicerar vardagen för deras ömma, arma moder. Som när man ger en mat och en annan kommer och får för sig att hoppa upp i knät. Eller som när man är ute och går och en skriker och vill komma hem fort och en annan agerar stoppkloss genom att stanna en gång var tredje meter. 

Insnöad

Jag försöker hitta på någon annat att skriva om än Elis och föräldralivet. Verkligen försöker. Men det verkar vara omöjligt. Överallt är det närvarande. På golvet ligger ett täcke med leksaker. Papperskorgen fylls med amningsinlägg och blöjor. När jag handlar handlar jag nappar eller en bok som heter "äntligen jag - min första år". När Elis är vaken leker vi, ammar, träffar kusiner eller andra mammor, byter blöja, går en promenad. När han sover så tar jag varje chans att äta för att få energi att amma (och för att jag aldrig är mätt mer än fem minuter), fixa med bilder på dator (majoriteten är på Elis förstås). Okej, eventuellt fixar jag med lite hushållssysslor eller gör några situps, men det är inget jag finner intressant att skriva om. Jag hoppas ni har överseende, för det är så det är just nu och det är så det får lov att få vara.

Sött som socker igen

Jag satt ner Elis bredvid Vincent som satt med iPaden. Elis tippade mot Vincent och Vincent började fnissa av förtjusning. Jag är så glad att Elis har så många fina kusiner! Och snart får han en till.

Somna, vakna, somna, vakna

Elis äter Jonnakex (smörgåsrån för den oinvigde) nu för tiden. Jag tappar hår. Vi sover som krattor. Det var allt för stunden.