De senaste fem månaderna har inte riktigt blivit som jag tänkt mig.
Efter förlossningen skulle det vara som att komma in i en rosenskimrande bubbla där det rådde total lycka. Jag hade aldrig kunna tro att jag skulle kunna må så dåligt samtidigt som jag kände en kärlek till en människa på ett sätt jag aldrig känt tidigare. Under de första månaderna var jag trött och ledsen nästan jämt. Jag hade inte trott att jag skulle bli så påverkad av skrik och inte heller av att få sova så dåligt. Elis skrek och jag grät. När han vaknade för sjuttielfte gången på nätterna grät jag och den första dagen jag var helt själv grät jag nästan hela tiden. Det var som att jag var gjord av glas. Ömtålig och skör.
Falun skulle bli hemma. Vi skulle inreda lägenheten fint och det skulle komma att bli Elis fasta punkt hans första år i livet. Nu är lägenheten uppsagd och vi ska flytta till Leksand, där vi redan varit största delen av sommaren. Falun hann aldrig riktigt bli hemma. När Elis kom avstannade allt som handlade om inredning och fixa i lägenheten. Påskfjädrarna låg framme i bokhyllan tills någon gång nu i sommar.
Jag skulle gå långa barnvagnspromenader och successivt trappa upp träningen igen och vid det här laget hålla igång regelbundet. I början när Elis faktiskt sov långa stunder i vagnen var inte jag och min kropp riktigt redo och i samma takt som vi blev det började Elis tycka att vagnen inte alltid var skitkul. På kvällarna har jag känt mig som ett vrak och att då ta sig ut på ett träningspass har känts som att bestiga världens högsta berg. Det har blivit en hel del promenader ändå, styrkeövningar hemma på golvet, några gånger på Friskis och ett par enstaka löpturer, men långt från den träningen som jag vill ha och kanske till och med behöver.
Jag skulle umgås med andra mammor här i Falun. Hemma här, hos andra, på café, under en promenad. Fastän jag inte ville vara ensam under de första månaderna som mamma, så ville jag heller inte umgås med människor jag inte kände mig helt bekväm med. Elis skrek en hel del och amningen gick upp och ner. Jag kunde inte alls tänka mig att amma på exempelvis ett café. Såg framför mig hur Elis skulle släppa bröstet av magknip, mjölken skulle spruta och jag skulle tvingas hoppa upp ur stolen för att trösta med bröstet fortfarande framme.
Nu låter det kanske som att det bara varit ett elände sedan Elis kom till jorden och så är det förstås inte. Han är det bästa som finns. Men jag tänker inte sticka under stolen med att jag mått dåligt och att det inte rätt och slätt är en dans på rosor att bli förälder. Det är lätt att få intrycket på olika sociala medier att "alla andra" har ständigt glada barn och att föräldrarna svävar på moln av kärlek till sin "snälla" (ordet snäll när det kommer till att beskriva bäbisar är en annan diskussion) bäbis, men jag tror att det är långt från sanningen. Och man ska inte behöva ha dåligt samvete för att man inte enbart känner glädje efter att man fött barn.
Slutligen vill jag tillägga att det, trots en knackig start, blivit bättre och lättare med tiden. Sakta men säkert har jag blivit starkare både psykiskt och fysiskt och vi lär känna varandra mer för varje dag som går. Vissa dagar (och kanske framför allt nätter) är fortfarande jobbiga och jag gråter ibland av uppgivenhet, men jag nu kan jag även njuta mycket mer av att vara mamma till vår älskade Elis.
Falun skulle bli hemma. Vi skulle inreda lägenheten fint och det skulle komma att bli Elis fasta punkt hans första år i livet. Nu är lägenheten uppsagd och vi ska flytta till Leksand, där vi redan varit största delen av sommaren. Falun hann aldrig riktigt bli hemma. När Elis kom avstannade allt som handlade om inredning och fixa i lägenheten. Påskfjädrarna låg framme i bokhyllan tills någon gång nu i sommar.
Jag skulle gå långa barnvagnspromenader och successivt trappa upp träningen igen och vid det här laget hålla igång regelbundet. I början när Elis faktiskt sov långa stunder i vagnen var inte jag och min kropp riktigt redo och i samma takt som vi blev det började Elis tycka att vagnen inte alltid var skitkul. På kvällarna har jag känt mig som ett vrak och att då ta sig ut på ett träningspass har känts som att bestiga världens högsta berg. Det har blivit en hel del promenader ändå, styrkeövningar hemma på golvet, några gånger på Friskis och ett par enstaka löpturer, men långt från den träningen som jag vill ha och kanske till och med behöver.
Jag skulle umgås med andra mammor här i Falun. Hemma här, hos andra, på café, under en promenad. Fastän jag inte ville vara ensam under de första månaderna som mamma, så ville jag heller inte umgås med människor jag inte kände mig helt bekväm med. Elis skrek en hel del och amningen gick upp och ner. Jag kunde inte alls tänka mig att amma på exempelvis ett café. Såg framför mig hur Elis skulle släppa bröstet av magknip, mjölken skulle spruta och jag skulle tvingas hoppa upp ur stolen för att trösta med bröstet fortfarande framme.
Nu låter det kanske som att det bara varit ett elände sedan Elis kom till jorden och så är det förstås inte. Han är det bästa som finns. Men jag tänker inte sticka under stolen med att jag mått dåligt och att det inte rätt och slätt är en dans på rosor att bli förälder. Det är lätt att få intrycket på olika sociala medier att "alla andra" har ständigt glada barn och att föräldrarna svävar på moln av kärlek till sin "snälla" (ordet snäll när det kommer till att beskriva bäbisar är en annan diskussion) bäbis, men jag tror att det är långt från sanningen. Och man ska inte behöva ha dåligt samvete för att man inte enbart känner glädje efter att man fött barn.
8 kommentarer:
Jag både skrattade och rördes om i hjärtat av detta! Min kloka, raka, modiga syster! Världens finaste mamma som gör allt för sitt barn och sin son. När jag frågar många mammor om tiden efter förlossningen, om de var förberedda, så svarar de flesta nej, att det var tuffare än de föreställt sig, att de önskat någon berättat. Men ändå kommer det så sällan fram? att det inte bara sprakar av lycka i början. Men det är ju sociala mediers baksida också, det är mindre utlämnande att skriva om all lycka, mer mer utlämnande och läskigt att våga skriva att allt inte alltid är roligt. Ni är den finaste lilla familjen som finns! <3 <3 <3
jag känner mig för övrigt styrkt i att ha er omkring mig den dagen det blir dags för mig, både för att jag inte "behöver" umgås med okända om jag inte vill det (och lite så var det väl för dig med) det är ju en trygghet att ha detta nätverk av familj och vänner... och det här med träning, herregud, jag tror ändå att de allra allra flesta tar det väldigt lugnt första halvåret året, man kan ju bara utgå ifrån och jämföra sig med sig själv och sin egen situation. det blir ju lätt att jämföra sig med de som sticker ut.
Hej! Måste säga att det var ett mycket fint och ärligt inlägg. Det är ju så sällan saker bara är bra och rosa, därför är det så viktigt att ibland få höra det som är mindre bra. Till och med jätteviktigt. Någon sa "det är först när man haft det jobbigt som man verkligen kan uppskatta när det går lätt". Ha det riktigt bra!
Kram Ida Enqvist Bränngård
Så jäkla bra skrivet! Det känns fint att veta att folk är mänskliga även efter barnafödande, och vågar visa det.
bra jobb kära syster kramar
Åh, Elina vad fint skrivet. Det du beskriver är som taget direkt från min tid efter födslarna av våra, nu ganska stora, juveler. Att inte få sova, att inte känna att man går på de där rosa molnen och dessutom inte vill och inte orkar umgås med någon annan mamma/familj kan kännas så tungt.
Styrkekramar till dig och familjen.
Modigt att du vågar stå för detta. Jag vet att du inte är ensam. Jag var dock VÄLDIGT lyckligt lottad som bodde granne med farmor den första tiden. Jag damp ner hos henne varje morgon o hon serverade mig kaffe. Åh... nu börjar jag gråta...
Tusen kramar och pussar!!!
Skicka en kommentar