En lång historia om ett litet misstag som orsakade stora påfrestningar

Igår hände det som inte får hända. På bussen på väg till jobbet upptäcker jag att mitt Försvarets hudsalva inte är i min ficka. Desperat börjar jag rafsa runt i fickorna och i väskan gång, på gång, på gång. Skriver sms till Per och ber honom titta hemma. Han bekräftar att det ligger kvar hemma i min morgonrock. Fastän jag vet att jag inte har något annat gömt i någon innerficka så fortsätter jag panikartat att leta, men tvingas till slut att ge upp. Med ens känns arbetsdagen oändlig och omöjlig. Efter 13 års beroende vet jag hur mina läppar kommer att reagera. Och det kommer att svida. Första steget för att över huvud taget överleva blir att försöka behålla den lilla salva som finns kvar från den sista påsmetningen hemma. Inte slicka på läpparna, inte slicka på läpparna. 

Fram till förmiddagsrasten går det skapligt, men sen blir det allt mer påtagligt. Det sista jag gör innan jag går till nästa lektion efter rasten är att ta lite smör från min smörgås och smeta på läpparna. Det sitter inte kvar länge. Det har börjat svida och jag kan inte sluta tänka på det. På lunchen försöker jag mildra det hela med min rätt så smöriga fisksås. Det hjälper föga. Men sen, SEN kommer tack och lov räddningen! Jag ser en kollega smörja sina läppar med ett läppcerat (Änglamark dock) och jag kan inte motstå frestelsen att be henne om ett litet lån. Hon säger ja och att jag till och med kan få det. Jag säger att jag inte behöver få det (jag sa inte att Änglamark egentligen är helt fel sort och att jag inte skulle använda slut på när jag väl kommit hem till mitt älskade Försvarets), men att jag gärna lånar det resten av dagen. Jag får därefter använda det som att det vore mitt och dagen blir genast mycket lättare.

Ett par dagar innan glömde jag mitt VISA-kort på Hemköp, men det var ingenting mot detta. Nu håller jag i mitt älskade Försvarets närmare än någonsin (gärna hud mot... plast).