Vem är det som trampar och trampar, men aldrig kommer fram?

Jag och cykling har för tillfället en ytterst komplicerad relation. Min cykel som jag transporterar mig med har däck som är cirka 1 dm tjocka, vilket gör att det går otroligt segt att ta sig fram. Ja, oftast känns det faktiskt som att jag står stilla. Jag blir hemskt sur när jag cyklar på den och det blir inte bättre av att det alltid är motvind, oavsett vilket håll jag cyklar åt. Tanter och gubbar susar förbi mig när jag trampandes kämpar mig framåt centimeter för centimeter. Ofta måste jag stå och trampa fastän det är raksträcka! Jag kan erkänna att en stor fördel med skolan jag snart ska jobba på varje dag är att den inte ligger på ett cykelavstånd.

Sen har vi det här med spinning. Det ska vara bra gravidträning har jag hört och nu när jag inte kan gå på mina favoritpass längre fanns ingen återvändo. Igår bestämde jag mig för att gå på ett pass. Jag kan för allt i världen inte tycka att det är roligt med spinning. Man trampar, trampar... och trampar. Visst, man reser sig ibland och lutar kroppen fram och tillbaka, men mest är det bara att trampa. Dessutom gör det fasligt ont i de nedre regionerna. Och alla inställning som blir fel och de där himla spännena på tramporna som inte vill dras åt ska vi inte tala om. Jag vet inte hur många gånger jag kollade på klockan under passet.  

Jonna, vars relation med cykling är en helt annan.