Nu känns allt lite mer verkligt

Igår kom dagen jag väntat länge på. Ultraljudsdagen. Pirriga och förväntansfulla gick vi med raska steg mot Akademiska. Hur många bebisar skulle det finnas i magen? En, två eller tre? Slog hjärtat som det skulle? På vägen dit slog det mig att jag glömt mina glasögon. Här ska vi får se vår bebis för första gången och jag glömmer mina glasögon. Det var bara att hoppas att skärmen stod nära mig. 

Väl framme och i hissen upp till rätt avdelning började jag från ingenstans blöda näsblod. Jag har aldrig blött näsblod tidigare i hela mitt liv och så händer det precis då. Pers teori var att jag var så nervös att jag började blöda. Nog för att jag är ett nervknippe, men SÅ nervös att jag blöder näsblod kändes i överkant. Nåväl, där fick jag sitta i väntrummet med en stor papperstuss i näsan och invänta vår tur. Hann lyckligtvis sluta blöda och ta bort tussen innan det blev dags. La mig ner på britsen och en halv deciliter näsblod åkte ner i halsen. Äntligen kunde själva ultraljudet börja. Hade många tankar om ultraljud innan, men att det skulle göra så ont hade jag aldrig anat. Barnmorskan tryckte ibland med all kraft och jag fick trycka lika hårt i Pers hand för att stå ut. Nu låter det här som en slags mardrömsberättelse och det är det givetvis inte. Att få se bebisen för första gången, att få se det lilla hjärtat slå, att få se de små benen ligga i kors och att få höra att allt såg fint ut överträffade allt annat. Jag hade blodsmak i munnen och ont i magen, men glädjetårar i ögonen och ett leende på läpparna. En liten bebis, min och Pers bebis, i min mage.