Är det inte typiskt så säg

I natt sov jag ensam i lägenheten då Per befann sig i Stockholm. Jag är ingen stort fan av att vara ensam på nätterna eftersom jag är ängslig, rädd, orolig, nervös och allt det där. Lyckligtvis behöver jag sällan sova själv, men bara för att jag gjorde det i natt så hände något obehagligt. Någon gång mellan tre-fyra vaknar jag av att en man står och skriker utanför huset. Strax därefter plingar han på bland annat vår ringklocka för att bli insläppt i trapphuset (alla hyresgäster har ringklockor vid entrén). Jag släpper givetvis inte in honom, men någon gör tydligen det. För senare står han och bankar och skriker vid någons dörr. Det är svårt att höra vad han skriker. Jag ligger bara och väntar på att han ska stå utanför vår dörr och tankarna börjar vandra iväg. Tänk om han bryter upp dörren med en kofot? Tänk om jag plötsligt hör någon lyfta på brevinkastet? Han kanske sätter eld på huset? Vilka saker ska jag då prioritera? Jag märker att jag är kissnödig. Först funderar jag på att låta bli. Tänk om han lokaliserar spolljudet, inser att jag är vaken och kommer hit? Men jag smyger upp till slut, överväger att inte spola men gör det så tyst jag kan. Gastandet kommer och går men avtar så småningom. Jag vet inte om han har somnat, gått eller någonting helt annat. Jag lyckas somna om.

Förmodligen förstorade jag upp allting i mitt paranoida huvud, men jag är glad att Per kommer hem till natten.