Idag är det kvalborg, imorgon valborg och på söndag finalborg (det sistnämnda är inget för mig). Jag har ringt in förstärkning från Karlstad som är på väg hit just i denna stund. Vi planerar att gå ut relativt lugnt och sen öka. I planen ingår också mycket picknickmat, bubbel, en filt som varit med förr och dans dans dans.
Har svårt att läsa av min mage. Är jag mätt eller hungrig? Det måste vara en slags biverkning efter påskens frosseri. På bilden kan ni skåda äggen jag färgade till påskbuffén. De blev väldigt... vackra. Jag tycker vi bestämmer att de är guldfärgade och inte bara helt dassiga. Malin undrade om jag färgat dem med bajs. Svaret på det var nej, mitt vinnande koncept bestod av rödlöksskal och en flera år gammal äggfärg. Härma gärna.
Svånga innan och proppmätta efteråt. Jag och Jonna fick leka av oss mättheten i Rutebo för att sedan orka äta ännu mer.
Från ena dagen till den andra ökades springdistansen med tre kilometer. I slutet var jag så trött att jag inte orkade väja för en bajskorv som låg på vägen.
Odin med glassmustasch och jag med världens största haka.
Alvar vet nog inte vad kyla är (men okej Malin, solen värmde inte så mycket den här gången).
Om man tänker efter kan man nog komma på någon ny upplevelse varje dag bjudit på. Mina nya upplevelser idag är följande: 1. jag har kissat ikapp med min systerson, han på pottan och jag på toaletten. 2. Jag har blivit överfallen och skrämd av en golvmopp genom ett duschdraperi.
Det är sällan jag har en hel dag i Leksboda alldeles själv, men idag hände det. Och vips har massa nödvändigt ont (garderobs- och datorsrensning) blivit uträttat. Självklart avslutades det hela med att jag fastnade framför gamla bilder. Jag blev så inne i det att jag inte ens märkte att föräldrarna plötsligt stod i hallen. Med det sagt är det nu dags att sluta göra och börja prata!
Som sig bör åker jag snart upp till Vallen för att fira påsk. Allt från träningskläder till finkläder är packade, men bilen upp kommer främst innehålla mat och godis (samt en svart liten katt). På söndag rullar vi hemåt igen och då syftar jag inte på att hjulen rullar.
Igår hjälpte jag pappa att ta emot ett kök, det vill säga att lyfta kartonger. Ibland gillar jag kroppsarbete. Och jag gillar det speciellt när en annan man på plats tar tag i en kartong och säger "här krävs det två", varpå jag går fram och han då fortsätter med "nej, du ska nog inte lyfta den här". Ett par sekunder lyfter jag och pappa en precis likadan kartong utan problem. HA, in your face. Om jag varit en kille hade han aldrig sagt så, det är jag övertygad om.
Det känns inte helt okej att bli sur på fåglar som kvittrar. Men om klockan är före 05.00 och fågelkvittret låter som en väckarklocka är det svårt att låta bli. Jag övervägde att springa ut på balkongen och skrika "TYSTA" men valde istället att försöka somna om med huvudet under kudden och täcket.
Nu kan påskharen komma. Magen är uttänjd och jag är redo på alla sätt och vis. Det är bara att hoppas på att alla tarva påskkärringar håller sig borta från just vårt hus (om någon bybo läser detta - ta det med en nypa salt).
På tåget igår hörde jag en man säga något med "förlåt" och "räkmacka". Jag vände mig ditåt och såg kvinnan bredvid mannen le obekvämt (de kände inte varandra). Om jag får dra en inte alltför vild gissning skulle jag säga att mannen fisit och skyllde detta på en räkmacka han ätit tidigare. Tänk om han visste att han talade för mig också, både gällande räkmackan och det där andra som man kanske inte ska skriva om hur som helst.
Vi levde loppan och sjukstuga på samma gång. Vissa samtalsämnen är så tantiga att de hör hemma på PRO medan andra är så råa att de får stanna mellan oss. Mat och mys däremot - det är vi alltid konsekventa med.
Jag har väntat på lunch sedan frukost i princip. Blev en annorlunda förmiddag då min panna och högra näsborre inte riktigt tillät mig att gå till skolan. Det var bara att roa sig bäst jag ville istället: sängläge med en påtvingad bok, en varmdusch för vattenångornas skull och packa ner tandborsten i en väska.
Det är lätt att bli rädd när osten plötsligt är borta och det sista du gjorde var att slänga något i komposten. Lyckligtvis var det ingen ost i papperskorgen. Osten var i brödskrinet. Det är lätt att bli ännu räddare när du samma dag tar upp TV-dosan för att läsa ett sms.
En positiv sak med att vara sjuk i över tre veckor är att man blir jäkligt taggad inför kommande träning. Snart är jag kanske anmäld till två lopp (varav ett jag eventuellt kommer att ångra bittert). Carolina Gynning ska banne mig inte slå mig på Tjejmilen i år, den saken är klar. Jag tror att det är viktigt att peppa sig själv när man sitter med en näsduk inproppad i näsan för att man är så less på att snyta sig.
På en blogg kan man lätt välja vilken sida man vill visa. Vilken sida av sig själv, av sin garderob, av vad man äter och av sitt bord till exempel. Lite av båda sidor är roligast, tycker jag.
Idag var det då dags för läkarbesök. Jag gjorde allt för att verka så sjuk ut som möjligt = inget smink (övervägde att borsta på lite rouge under ögonen för att se ännu sämre ut), inget nässpray innan besöket och näsan, ja den ser ut som fiskfjäll efter alla snytningar. Läkaren undersökte noga (han drog mig i örat väldigt mycket och hårt bland annat) men så klart fanns inte mycket att göra. Kalaset slutade på 500 kronor för besök och ett utskrivet kortisonspray. Jippijaj!
I en förkylds väska finns inga hemligheter. Nej, där finns bara näsdukar. Det är lika bra att köpa Euroshoppers när det på ett dygn försvinner cirka 80 näsdukar. Nyss låg jag i sängen och droppade ner koksaltlösning i näsan, tyvärr utan resultat. Imorgon ska jag till vårdcentralen och känna mig mesig som är där för en tät näsa. Men det är faktiskt som så att jag inte längre minns hur det känns att inte vara förkyld. Välkommen till min snorblogg.
Idag hoppade Ove ner i vårt brevinkast. Det var ett minst sagt oväntat, men trevligt besök. Han håller mig nu sällskap här hemma i sjukstugan och lyckligtvis håller han sig i skinnet!
Tänk att det kan finnas så mycket kärlek i dikeskanten bland hundskit och annat. Och jag är inte ensam i min bekantskapsskrets om att vara barnsligt förtjust i att ha årets första tussilago på köksbordet. Faktiskt.
Snart firar jag och min förkylning tre veckor. I fredags tränade jag för första gången. Jag var alldeles pirrig innan och jag kände mig nyförälskad i gymmet. Igår hade förkylningen fått ny fart och ännu mer idag. Jag blir förbannand och ledsen, men försöker försöker försöker hålla humöret uppe (vad är en förkylning i det stora hela? Ingenting). Nyss sprack jag upp i ett stort leende efter en lyckad snytning. Alltid något.
Visste ni förresten följande: Att blåsa ut snor från näsan kallas att snyta sig, och det brukar man göra i en näsduk eller i mjukt papper för att undvika att få sår runt näsan och på näsvingarna vilket kan svida och göra ont (Wikipedia).
Denna deppiga förmiddag låtsas jag att jag ska köpa en lägenhet. Idag får det nog dock räcka med en blomma eller ett loppisfynd för att liva upp lägenheten vi redan har (som känns rätt okej idag när solen skiner in genom fönstret).