Ett luciaminne

Det hände på gymnasiet. Jag och några vänner skulle lussa för en personalgrupp. Ett litet stämningsfullt luciatåg var tanken. Vi fick tillåtelse att åka på skoltid. En av oss hade bil och vi gav oss iväg. Efter några meter kände vi att bilen inte gick framåt som den skulle. Något var galet. Vi stannade till på en parkering för att se om vi kunde upptäcka något fel. Efter en provkörning på parkeringen kunde vi konstatera att ena däcket inte rullade. Det var fastfruset. Från skolan till parkeringen fanns ett märke efter ett hjul som släpats i fastfruset läge. Relativt snabbt fick vi hjälp och kunde åka iväg med en annan bil.

På resan dit övade vi på luciasångerna vi skulle framföra. Om jag inte minns fel var detta den första och enda gången vi övade. Väl på plats fick en av oss inte upp sitt bilbälte. Hon satt fast. Vi som redan var försenade och stressade. Lyckligtvis kom hon loss till slut. Vi sprang in, bytte om och tände våra ljus. Jag var tomte med vit- och rödprickiga pyjamasbyxor. I salen möttes vi av förväntasfulla blickar. Jag tror att vi tog oss igenom den första sången som vi tågade in till. Sång två däremot hann vi knappt börja sjunga innan vi brast ut i skratt av olika skäl. Vi försökte vid ett flertal tillfällen byta låt i förhoppning att hitta någon vi kunde sjunga utan att börja skratta, men det var rätt lönlöst. När skrattet en gång börjat i en sådan pirrig situation är det svårt att bryta. Publiken skrattade med oss en stund i början, men tyvärr inte genom hela framförandet.

Det värsta var att vi efteråt fick varsitt kuvert med en biobiljett i som tack. Vi tog inte emot det med helt gott samvete kan jag lova. Men ett roligt minne, det är det.