Den tionde februari

Stämplar in 07.20 och avlyssnar gårdagens intervju. En och en halv timme senare drar jag på mig täckbyxor och mössa och cyklar iväg mot Britta. Cykeln krånglar och för att bromsa måste jag trampa minst fem helvarv innan det tar. Vi pluggar på flitigt eftersom vi inte riktigt ligger i fas. Deadline klockan 14.00. Hafsar ihop det sista och skickar in 14.10. Vi konstaterar båda att det kan vara det sämsta vi gjort. Men vi vet väl inte vilket analysverktyg vi har?

På hemvägen krävs bara ett halvt varv för att bromsa. Väl hemma sätter jag mig ned med en kopp kaffe och funderar. Vill jag gå på träning? Orkar jag träna? Den onda magen säger nej. Halsen säger nja. Känslan säger definitivt nej. Lägger mig på sängen istället. Läser och blir fruktansvärt arg på Cato (huvudkaraktären i Unni Lindells deckare). Funderar lite igen. Hur ska jag få en skön fredagskänsla? Just nu känns det som en pissig tisdag. Jag städar! Ut med mattorna och fram med dammsugaren. Per kallar mig manisk och förstår inte hur det kan ta så lång tid att dammsuga 38 kvadratmeter. Jag förklarar att det lätt tillkommer sidospår, så som att gnugga spisen och dammsuga gardinen. Badrummet står på tur. Tänker att jag borde delge mina bästa städtips på bloggen, men inte en fredag. Städtips en fredag känns sorgligt. Och jag är väl inte sorglig? Nej, jag gillar bara mina hemmakvällar. Duschar av mig och bestämmer mig för att en kjol nog ändå är det bästa plagget ikväll. In med mattorna. De är kalla under fötterna. Slänger in munken i håret och tar fram fredagsölen. Där är jag nu. Fredagsöl och ostbollar.