Bildbomb från Vallen

Elis installerar sig i sin säng inne i badrummet. Han fick somna därinne för att sedan flytta ut till mig i "stora rummet" när vi alla gick och la oss. 

Den första av tre tidiga morgnar. Den enda när jag och Elis fick sällskap av Jonna och Knut.

En helig stund - förmiddagskaffet.

Efter förmiddagsvilan.

Utflykt till Dammtjärn. Elis fick åka på min rygg dit och på morfars hem. På hemvägen snackade han hela vägen.

"Din hatt var lite finare än min".

Morgon igen. Här har Jonna och Knut ÄNTLIGEN vaknat till liv.

Vi hade redan varit vakna ett par timmar och var redo att gå ut en stund.

En ekorre som gärna var omkring huset.

Elis tycker det är dags att gå ut (igen) och försöker sätta på sig stövlarna.

Vallen den här tiden är bara mmmmmm!

Ytterligare en tidig morgon (Elis vaknade mellan 04.45-05.10 varje morgon). På sista bilden vispar jag "grädde".

Och tidig utelek igen. På en bild ser man pappa som spanar efter kossorna som kommit när vi vaknade sista dagen.

Elis passar på att äta en andra frukost medan jag pyser iväg och vilar en stund.

Mys/bus/brottningsmatch.

Fjällkossorna som går lösa på fäboden under sommaren. 

Limsjön Marathon

I lördags gick den tredje upplagan av Limsjön Marathon av stapeln. En dag med både varmluft och folkvärme! En del gick ett varv med barnvagn, en del sprang ett par varv och en del sprang ett helt marathon. En salig blandning människor, en massa picknick, svett och skratt! 

Jag sprang två varv (totalt 14 km). Första varvet kändes lätt medan det andra varvet kändes betydligt tyngre. Värme är inget för mig. Men man kan inte annat än att vara nöjd efter en sån dag som i lördags! 

Med nyckelknippan bland äppelblom och maskrosor

Elis har ofta en nyckelknippa i handen nu för tiden. Som i fredags när jag tog med kameran ut för att föreviga äppelblommorna som slagit ut så fint. Och tur var det att jag gjorde det, för idag ligger många av bladen som ett snöfall (pappas liknelse) på gräsmattan.

Löpning som in springning

Sedan Elis kom till världen har min träning varierat från nästan obefintlig till faktiskt ganska regelbundet tre gånger i veckan. Det har främst handlat om löpning. Jag känner någon slags hatkärlek till löpning. Gillar enkelheten och att man kan bränna av ett träningspass på 30 minuter och sen har man resten av kvällen till serier i soffan. Däremot hatar jag att det ofta är så himla jobbigt. En löptur kan ju kännas oändlig när det går tungt. Vissa gånger går det lätt och andra gånger (som i lördags) gråter man av lättnad när huset uppenbarar sig bakom sista kurvan.

Mycket tack vare min syster så har jag sprungit tre gånger i veckan de senaste månaderna. Hon drog först igång en löpgrupp för tjejer och sen anordnade hon en löputmaning inför kommande Limsjön Marathon (som hon också står bakom). Igår tyckte vi att det var dags att springa ett lopp och drog till Falun där vi anmält oss till Tjejruset. Efter en liten incident som involverade poliser var vi på plats. Startskottet gick och vi sprang iväg. Det var ett varmt och jobbigt lopp. Munnen var snustorr och jag fick leta desperat efter en droppe saliv någonstans i munnen. Jonna och jag hade en plan att hålla ihop, men jag tog plötsligt slut i kropp (och själ) och fick släppa iväg Jonna, som likt en fjäril fladdrade iväg. Jag tog mig i mål på en helt okej tid. Det har sällan varit så skönt att slänga ner sig som en säck potatis i gräset. Och den där festisen man fick efter målgång smakade himmelskt.

Tidig morgon

Imorse vaknade jag klockan fyra och kunde inte somna om. Visste att det inte dröjde länge förrän Elis skulle vakna och att somna om när man tänker "somna om nu Elina, du måste somna om NU, snart vaknar Elis, sov sov sov" är inte lätt. Mycket riktigt vaknade Elis strax före fem och dagen kunde börja: byta blöja, plocka ur diskmaskinen, göra frukost, äta frukost, dricka sista skvätten kaffe i soffan medan Elis lekte med sitt kök (ha, det kunde jag ju inbilla mig, han tyckte inte alls att jag skulle sitta där och lata mig), städa undan frukosten, klä på, borsta tänder, byta blöja och då ena sekunden se att det kommit lite bajs och andra sekunden se att han sätter ner sin nakna, ännu lite bajsiga rumpestump på mattan.

Sen. Sen gick vi ut och möttes av fågelkvitter och fisljumma vindar. En tjocktröja var nästan att ha för mycket kläder och klockan var bara sju. Plötsligt kändes det helt okej att vara uppe tidigt. Vi gick ner till vattnet, där vi hänger minst en gång varje dag nu. Det kändes terapeutiskt att sitta där på en sten med Elis. Överlag kan det vara väldigt rogivande att vara ute med ett barn (inte alltid, men ibland). Han kan stå och pilla ner gräs i ett hål i en stubbe. Peka upp i himmelen, peka mot träden, peka på en fågel, peka på en blomma. Släppa ner sten efter sten i vattnet. Plötsligt stanna upp och iaktta en humla ända till han inte ser den längre. Inga bekymmer, ingen brådska. 

Middag, marängsviss och majbrasa

För första gången på länge tog jag mig i år iväg till en majbrasa. Närmare bestämt Leksbodas majbrasa. Den var rejäl och stod man för nära brände det i ansiktet (vilket i och för sig var rätt skönt eftersom det snöade och var allt annat än behagligt väder). Innan vi gick dit åt vi en middag som var planerad att grillas, men som istället fick stekas. Och en rejäl marängsviss på det. Jonna åt fyra portioner. När vi kom hem från brasan satt Jonna och Per, som stannat hemma för att vakta sovande barn, som klistrade framför Pretty Woman. Till slut kunde de slita sig från filmen till förmån för prat vid köksbordet. Jag, Jonna och mamma sov strax därefter medan ungdomarna (i sinne och kropp tydligen) satt uppe en stund till. Fin valborg! Det kan bli en tradition tycker jag.

Två påskar, en blus

Påskafton 2013 och påskafton 2014. Jag har samma påskblus på båda bilderna, så på den fronten har det inte hänt mycket. Med Elis och även med mig har det däremot hänt en hel del. På första bilden var han bara som en litet knyte i min famn, blott en vecka gammal. Jag var fortfarande öm och skör. Hela jag var som darrig hela tiden. Nu, ett år senare, är han ett barn i min famn. Ett barn med en stark egen vilja, som blir allt mer självständig, men som fortfarande behöver närheten och tryggheten i min famn. Och jag står på stadigare ben och orkar le mer åt allt det där som faktiskt är så himla fint.

Knut Valentin Bodin Wigert

För några veckor sedan döptes min systerson Knut i Leksbodas bystuga. Solen strålade och dagen var strålande! Jag hade fått äran att läsa en dikt för Knut och passade även på att hålla ett kortare tal honom. Innan var jag nervös, men från den stunden jag började prata till det att jag slutade tittade Knut på mig och log. Finaste lillmasen!