Löpning som in springning

Sedan Elis kom till världen har min träning varierat från nästan obefintlig till faktiskt ganska regelbundet tre gånger i veckan. Det har främst handlat om löpning. Jag känner någon slags hatkärlek till löpning. Gillar enkelheten och att man kan bränna av ett träningspass på 30 minuter och sen har man resten av kvällen till serier i soffan. Däremot hatar jag att det ofta är så himla jobbigt. En löptur kan ju kännas oändlig när det går tungt. Vissa gånger går det lätt och andra gånger (som i lördags) gråter man av lättnad när huset uppenbarar sig bakom sista kurvan.

Mycket tack vare min syster så har jag sprungit tre gånger i veckan de senaste månaderna. Hon drog först igång en löpgrupp för tjejer och sen anordnade hon en löputmaning inför kommande Limsjön Marathon (som hon också står bakom). Igår tyckte vi att det var dags att springa ett lopp och drog till Falun där vi anmält oss till Tjejruset. Efter en liten incident som involverade poliser var vi på plats. Startskottet gick och vi sprang iväg. Det var ett varmt och jobbigt lopp. Munnen var snustorr och jag fick leta desperat efter en droppe saliv någonstans i munnen. Jonna och jag hade en plan att hålla ihop, men jag tog plötsligt slut i kropp (och själ) och fick släppa iväg Jonna, som likt en fjäril fladdrade iväg. Jag tog mig i mål på en helt okej tid. Det har sällan varit så skönt att slänga ner sig som en säck potatis i gräset. Och den där festisen man fick efter målgång smakade himmelskt.