Att åka ifrån och komma hem igen

Har varit i Falun i helgen. Med fina vänner, men utan Elis. Jag grät flera gånger innan jag åkte iväg, men sen har det gått bra. Över förväntan faktiskt. Fick rätt täta rapporter hemifrån och de hade det bra (förstås) och jag kunde slappna av.  I natt sov jag åtta timmar i ett svep! När hände det sist? Och tårarna som kom när jag åkte ersattes idag av ett leende hela sista biten hem i bilen. Fastnade med bilen i backen upp till huset, men lämnade den och sprang mot dörren istället. Det kunde liksom inte gå fort nog till jag fick se honom och pussa hans mjuka kinder igen! Den känslan alltså. Oslagbar!