Nervösa nattamningar

Nattamningarna är förknippade med en smula nervositet. Kommer amningen sluta med att han somnar eller med att han skriker? Det slutar aldrig med en vaken och nöjd Elis. Skrik resulterar inte bara i en eventuell arg knackning från grannen, utan även att jag måste lämna den sköna sängen för att gå upp och vyssja på obestämd tid. Bara att ta sig upp från sängen är ett kapitel för sig. I och med att spjälsängen upptar sängens långsida måste jag kravla mig ner till fotändan av sängen med en skrikande Elis i famn. Det finns inget smidigt sätt att ta sig ner dit och det brukar bli en variant som liknar den när en hunden kliar sig i rumpan genom att sätta sig och gnida sig framåt på marken. Behöver jag ens tala om att trosorna sällan sitter där de ska när jag väl är på benen?

Denna nervositet har även gjort att jag utvecklat vissa nervösa beteende under amningen. Den mest givna är förstås nagelbitning. Jag biter inte av, men jag biter. Detta beteende blev väldigt uppenbart när jag en morgon hittade en hel nagels nagellack på ena framtanden. Ett annan sak jag börjat med är att placera tummen och pekfingret i varsin ögonvrå och trycka så där att det låter av "vätskan" där, ni vet? Hur många gånger jag nervkollar runt på mobilen behöver vi inte ens diskutera (men snälla kan ingen börja lägga ut bilder på instagram även nattetid?).