En lång historia om amning

För två veckor sedan slutade jag att amma helt och hållet. Då hade jag alltså ammat dagligen i elva månader och två dagar.

Elis, några dagar gammal. Somnat på min arm efter amning.

Min amningshistoria börjar egentligen några månader innan Elis kom till världen. Jag och Per gick en amningskurs i Uppsala. Kursledaren var ganska manisk och för henne var amning det enda rätta. Enligt henne fanns ingen anledning att inte amma. "Alla kan amma och får man problem så är det bara att ändra barnets tag om bröstet". Så löd, en smula överdrivet, budskapet. Jag hade hoppats att få hjälp inför kommande amning snarare än att känna press att jag måste få amningen att fungera och sedan gärna fortsätta amma hur länge som helst.

När Elis kom den där dagen i mars förra året ville jag att han själv skulle hitta bröstet och börja amma. Ja, för det var ju jätteviktigt, enligt kurs/sektledaren. Den nyfödde skulle läggas på bröstet och genomgå några olika steg innan hen själv hittade bröstet och slutligen började amma. Jag lät Elis ta tid på sig, men han gav inga tecken på att närma sig bröstet. Till slut kom en barnmorska och sa "nej, nu får vi lägga honom vid bröstet". Sagt och gjort. Elis ammade lite innan han somnade och sov sov och sov. Det är ganska dimmigt hur mycket han egentligen ammade och hur det kändes den där första gången tyvärr. Önskar att jag mindes bättre. Efter det ammade jag med några timmars intervall och det flöt på bra på BB. Väl hemma när mjölken rann till så höll mitt ena bröst på att sprängas. Jag trodde helt allvarligt det. Var nära att googla "kan bröst sprängas". Tack och lov har jag än idag två hela brösten, även om de varierat i storlek och utseende en hel del under amningens gång.

Elis, några veckor gammal. Somnat på min arm efter amning. 

När vi varit hemma i ett par dagar så hände det något. Elis började hacka vid bröstet och jag fick honom inte att ta tag. Ibland kunde det ta några timmar innan han till slut började amma. Han grät och jag grät. När han väl ammade så ammade han oftast en väldigt kort stund innan han somnade. När jag pratade med BVC fick vi komma dit på ett extrabesök för att inte se så att han inte var "slö" och därför inte orkade amma så länge. Han hade nämligen varit ganska gul i hyn de första dagarna. De kunde snabbt konstatera att han inte var slö. Han skrek en hel del på skötbordet nämligen. Däremot hade han inte ökat något i vikt. Vi bokade in ett hembesök dagen därpå för att BVC-sköterskan skulle kunna vara med vid ett amningstillfälle och se om hon kunde komma med något tips. Det kunde hon. Med ett enkelt knep tog Elis bröstet mycket lättare från och med då, vilket förstås var en stor lättnad. Sen ammade vi väl mest hela tiden. Både dag som natt. Jag satt i den där soffan och följde "Pengarna på bordet" och annat trams på teven.

Det dröjde inte länge förrän nästa problem dök upp. Elis började gråta i samband med i princip varje amning. Han kunde amma i godan ro, men sen helt plötsligt släppa brösten och börja skrika. Jag satt på helspänn varje gång det blev dags att amma. Eftersom han sällan ammade till han somnade eller släppte och var nöjd visste jag heller aldrig om han var mätt (vilket däremot hans viktuppgång talade för att han blev). Magknip var den enda förklaringen vi och BVC kunde tänka oss. Jag fick utesluta mjölkprodukter under några veckor, men det hjälpte inte. Jag fick ge Elis magdroppar innan varje amning, men det hjälpte inte. Det var bara att köra på. Hela den här tiden var jobbig och jag minns mest skrik, trötthet, vyssjande... Och en granne som förpestade tillvaron genom att knacka i väggen när Elis skrek på nätterna. Tids nog blev det dock bättre. Elis slutade skrika och både vi och den där grannen flyttade.

Elis, 10 månader gammal. Somnat på min arm efter amning.

De sista månaderna fungerade amningen som ett komplement till riktigt mat, men framför allt som ett enkelt sätt att få honom att somna. Dels somna på dagen och dels somna om på natten. På dagen var det mysigt, på natten mest oerhört tröttsamt. För två veckor bestämde vi oss för att vänja av honom vid nattamning (om du tycker att det låter bekant beror det på att detta var andra gången vi vande av honom. Det blir inte alltid som planerat). Om han slutade nattamma återstod en amning på dagen och då kändes lika bra att sluta helt. Sagt och gjort. Det tog några dagar att få honom att somna och somna om på annat sätt än med hjälp av amning. För mina bröst tog det lite längre tid. De var knöliga, spända och ömma i ungefär en vecka. Men nu så. Nu hittar jag knappt brösten i bhn.

Att amma har således varit allt från jobbigt och tröttsamt till mysigt och väldigt speciellt. I början var jag på vippen att sluta amma bums och i slutet drog jag mig för att sluta istället. Så kan det vara. Nu myser vi med vällingflaskan istället.

Elis, 11 månader gammal. Somnat på min arm med vällingflaskan.