Lördagen den 22 mars

Lördagen den 22 mars började med att jag klippte av mig cirka 20 cm hår. Ja, Marie klippte, inte jag. Jag kände mig tio kilo lättare efteråt och det är så skönt att slippa slitet, tovigt hår. 

Senare på dagen blev det dags att fira Elis med ena sidan av släkten. Mycket serpentiner ska det vara!

Av gammelmormor och gammelmorfar fick han ett kök med alla tänkbara tillbehör. Han leker en massa med det nu.

En egen skål med majskrokar (medan vi andra smaskade i oss chips) och kvällen var fulländad.

Kalas med dans

För ett par veckor sedan var dessa två småbarnsföräldrar ute och roade sig tillsammans för första gången utan Elis. Det var min kära, fina mamma som ställt till med kalas! Tanken var att Elis skulle vara med en stund, men eftersom han tyvärr blivit sjuk fick han vara hemma med sin farmor istället. Det var ett hellyckat kalas och det var inte en dag för tidigt som jag intog dansgolvet igen! Jag hade, i smyg, tänkt att jag kanske skulle gå hem redan vid tolv för att passa på att få många timmars sömn när vi hade barnvakt, men tiden går fort när man har roligt och jag var inte alls redo att gå hem klockan tolv. Jag hade fler danser kvar i kroppen kan man säga. 

Jag väljer att inte kommentera det faktum att Elis magsjuka lyckades sprida sig vidare trots att han inte kom på festen. 

Elis födelsedag, hurra hurra hurra hurra!

I torsdag var det alltså Elis första födelsedag. Vi firade hemma med Jonna och Knut. Vädret var inte skitmysigt, men vi hade det fint inomhus och jag tror att Elis var nöjd med sin dag. Färdigfirad är han inte förrän nästa helg!

Dagen började med sång och paket på sängen (när Elis väckte oss). Han fick en bok där man trycker på knappar och får höra djurens läten. Den har gått varm sedan dess. 

De andra paketen fick vänta till eftermiddagen.

Jonna och Knut kom för att fira dagen med oss. Knut hade med sig ett paket!

En bjällra (eller vad heter ett sånt här instrument?)! Allt som låter är roligt.

Knut ville låna... 

... men Elis ville inte dela med sig.

Knut fick prassla med presentpapperet istället.

Pannkaka med banan och grädde, om Elis själv får välja. Och det får man ju på sin födelsedag!

På eftermiddagen körde vi lite fest med majskrokar och dans!

Killarna med partybrallorna!

När pappa Per kom hem från jobbet (lite tidigare dagen till ära) fick han de andra paketen.

I det stora paketet fanns en nattlampa i form av en flugsvamp. Lite tråkigt att man inte fick leka med den hur som helst, tyckte Elis, men fin och roligt att tända släcka tända släcka. Den gula kassaapparaten fick han för några veckor sedan, en tidig present kan man säga. 12 kronor på PMU!

Ett år

Tänk, ett helt år har gått. Ett år sedan han, efter 26 timmar värkarbete och med hjälp av en sugklocka, äntligen landade i min famn. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag har ett barn.  Ett barn som kommer över till vår säng på natten. Ett barn att ge välling och torka runt munnen. Ett barn att bära på min höft och trösta när fingret klämts i en låda. Ett barn att dra i pulka och visa tussilagos. Men det har jag och det är jag enormt tacksam för. Han är det bästa som finns.

Fler hyllningsbilder till ljuset och solen

Kom tillbaka våren! Jag vet att du vill.

Solen och ljuset och magsjuka

Välkommen tillbaka ljuset och solen (ignorerar det faktum att det var vitt ute när vi vaknade imorse). Har saknat er mer än jag visste. I onsdags hade jag och Elis en jättefin dag, extra bra på något vis. På bilden sitter vi nere vid vår lilla strand. På torsdagen fick han magsjuka och det blev en mindre bra dag. Idag är det 60-årskalas för min älskade mamma och således en strålande dag igen. Hej och hå, hej och hå!

En lång historia om amning

För två veckor sedan slutade jag att amma helt och hållet. Då hade jag alltså ammat dagligen i elva månader och två dagar.

Elis, några dagar gammal. Somnat på min arm efter amning.

Min amningshistoria börjar egentligen några månader innan Elis kom till världen. Jag och Per gick en amningskurs i Uppsala. Kursledaren var ganska manisk och för henne var amning det enda rätta. Enligt henne fanns ingen anledning att inte amma. "Alla kan amma och får man problem så är det bara att ändra barnets tag om bröstet". Så löd, en smula överdrivet, budskapet. Jag hade hoppats att få hjälp inför kommande amning snarare än att känna press att jag måste få amningen att fungera och sedan gärna fortsätta amma hur länge som helst.

När Elis kom den där dagen i mars förra året ville jag att han själv skulle hitta bröstet och börja amma. Ja, för det var ju jätteviktigt, enligt kurs/sektledaren. Den nyfödde skulle läggas på bröstet och genomgå några olika steg innan hen själv hittade bröstet och slutligen började amma. Jag lät Elis ta tid på sig, men han gav inga tecken på att närma sig bröstet. Till slut kom en barnmorska och sa "nej, nu får vi lägga honom vid bröstet". Sagt och gjort. Elis ammade lite innan han somnade och sov sov och sov. Det är ganska dimmigt hur mycket han egentligen ammade och hur det kändes den där första gången tyvärr. Önskar att jag mindes bättre. Efter det ammade jag med några timmars intervall och det flöt på bra på BB. Väl hemma när mjölken rann till så höll mitt ena bröst på att sprängas. Jag trodde helt allvarligt det. Var nära att googla "kan bröst sprängas". Tack och lov har jag än idag två hela brösten, även om de varierat i storlek och utseende en hel del under amningens gång.

Elis, några veckor gammal. Somnat på min arm efter amning. 

När vi varit hemma i ett par dagar så hände det något. Elis började hacka vid bröstet och jag fick honom inte att ta tag. Ibland kunde det ta några timmar innan han till slut började amma. Han grät och jag grät. När han väl ammade så ammade han oftast en väldigt kort stund innan han somnade. När jag pratade med BVC fick vi komma dit på ett extrabesök för att inte se så att han inte var "slö" och därför inte orkade amma så länge. Han hade nämligen varit ganska gul i hyn de första dagarna. De kunde snabbt konstatera att han inte var slö. Han skrek en hel del på skötbordet nämligen. Däremot hade han inte ökat något i vikt. Vi bokade in ett hembesök dagen därpå för att BVC-sköterskan skulle kunna vara med vid ett amningstillfälle och se om hon kunde komma med något tips. Det kunde hon. Med ett enkelt knep tog Elis bröstet mycket lättare från och med då, vilket förstås var en stor lättnad. Sen ammade vi väl mest hela tiden. Både dag som natt. Jag satt i den där soffan och följde "Pengarna på bordet" och annat trams på teven.

Det dröjde inte länge förrän nästa problem dök upp. Elis började gråta i samband med i princip varje amning. Han kunde amma i godan ro, men sen helt plötsligt släppa brösten och börja skrika. Jag satt på helspänn varje gång det blev dags att amma. Eftersom han sällan ammade till han somnade eller släppte och var nöjd visste jag heller aldrig om han var mätt (vilket däremot hans viktuppgång talade för att han blev). Magknip var den enda förklaringen vi och BVC kunde tänka oss. Jag fick utesluta mjölkprodukter under några veckor, men det hjälpte inte. Jag fick ge Elis magdroppar innan varje amning, men det hjälpte inte. Det var bara att köra på. Hela den här tiden var jobbig och jag minns mest skrik, trötthet, vyssjande... Och en granne som förpestade tillvaron genom att knacka i väggen när Elis skrek på nätterna. Tids nog blev det dock bättre. Elis slutade skrika och både vi och den där grannen flyttade.

Elis, 10 månader gammal. Somnat på min arm efter amning.

De sista månaderna fungerade amningen som ett komplement till riktigt mat, men framför allt som ett enkelt sätt att få honom att somna. Dels somna på dagen och dels somna om på natten. På dagen var det mysigt, på natten mest oerhört tröttsamt. För två veckor bestämde vi oss för att vänja av honom vid nattamning (om du tycker att det låter bekant beror det på att detta var andra gången vi vande av honom. Det blir inte alltid som planerat). Om han slutade nattamma återstod en amning på dagen och då kändes lika bra att sluta helt. Sagt och gjort. Det tog några dagar att få honom att somna och somna om på annat sätt än med hjälp av amning. För mina bröst tog det lite längre tid. De var knöliga, spända och ömma i ungefär en vecka. Men nu så. Nu hittar jag knappt brösten i bhn.

Att amma har således varit allt från jobbigt och tröttsamt till mysigt och väldigt speciellt. I början var jag på vippen att sluta amma bums och i slutet drog jag mig för att sluta istället. Så kan det vara. Nu myser vi med vällingflaskan istället.

Elis, 11 månader gammal. Somnat på min arm med vällingflaskan.

Familjen

Det känns fortfarande konstigt att se såna här bilder. Vi tre, en liten familj. Jag med ett barn som är mitt. Ett barn ja, inte så mycket bäbis längre. Det känns konstigt att se såna här bilder, men jäkligt fint också.

Sportlovsdag med syrror och barn

Malin, som jobbar som lärare, har haft sportlov den här veckan och vi mammalediga systrar var inte sena att åka dit på en heldag tillsammans. Bilderna får tala om resten.